Är numera min man! Det har han varit innan också men nu är han det på riktigt. Det känns inte så jätteannorlunda mot hur det kändes för en vecka sedan. Men dagen vi hade i lördags, den 1a april var mer än jag någonsin kunnat drömma om. Vi har alltid pratat om ett stort bröllop. Som en självklarhet. Det var ungefär när Alicia kom som känslan började smyga sig på mig att jag nog inte alls ville ha ett stort bröllop. Vi pratade lite om vad det skulle kosta och jag kände ”är det värt det”. Hade vi gift oss innan barnen hade där inte varit någon tvekan. Det hade blivit stort. Men nu! Nu har vi många vänner från ”förr” som vi träffar lite då och då. Men det blir ju inte lika mycket som när man inte hade barn och man bodde i Malmö. Idag har vi många nya vänner och framförallt vänner som vi kommer umgås oftare med pga vart vi bor och våra barn. Sen kom vi till rena fakta. Vi har väntat för att vi inte har råd. En dag sa jag bara ”men kommer vi få råd”. Ja, var svaret men när kunde vi inte säga. Så sen bestämde vi. Vi bjuder familjen och vars tre vänner med respektive. Och det blev så bra. Vi berättade för barnen på onsdagen. Jag skulle vara ledig tors, fre, Henrik på fredag. De blev glada men förstod inte riktigt. På torsdagen åkte vi till kyrkan och ”övade”. Det var lite nervöst. Sen åkte jag och fick fransar och provsminkning. Jag var lite förkyld så det passade perfekt att jag var tvungen att ligga stilla i över två timmar medan fransarna sattes på. Sen var jag galet snygg och fick ringa mamma och be henne hjälpa mig att hämta barnen. Ta med våtservetter så jag kan torka av läppstiftet!
Sen kom fredagen. Vi tog det ganska lugnt. Jag gick runt och fixade. Mådde bra, men lite rosslig i halsen. Henrik sov en si så där 2-3 timmar….Sen åkte vi till festlokalen och fixade lite. Hängde upp pom poms och tyg. Det blev inte mer men det räckte.
På kvällen sov jag, Matilda och Ellie på hotell. De var så duktiga mina små tjejer. På morgonen vaknade de vid 7. Själv hade jag varit vaken sedan 4. Men jag klarade mig. Fick en kopp kaffe när vi kom till frisören. Min första hela kopp! Samma dag som jag gifte mig, Oerhört vuxet. Efter håret var det dags för smink. Emmie och Jonatan roddade med barnen där hemma. Jag skulle möte Henrik vid 13.30. Bertil körde mig från sminkningen dit. Det känns lite konstigt när jag tänker på det. Allt gick så fort. Jag ville inte att det skulle gå så fort. Och när jag kom till kyrkan var det strålande sol och barnen sprang omkring på kullen och sen ser jag Henrik i smokinig däruppe. Det var verkligen vackert! Han och alla barnen var så fina att jag var tvungen att försöka tänka på något annat så jag inte skulle börja gråta.
Sen blev det fotografering kommande en och en halv timme. Jag kunde gå barärmad. Helt fantastiskt. Att ens drömma om så fint väder hade varit omöjligt med tanke på hur det hade sett ut tidigare veckor. Vi fick sol och 17 grader. Torsdagen innan hade det varit 7, regn och dimma….
När vi går in i kyrkan ser vi alla släktingar och vänner och allt är bara vackert. Jag gråter alltid när jag tittar, och många som gift sig säger att de inte gråtit när de varit brud. Men jag som ALLTID gråter, jag kommer väl gråta. Men det gjorde jag inte! Är väldigt nöjd. Man känner sig stark på något sätt.
Sen hade jag ordnat så Agnies dotter skulle sjunga. Agnie är min frisör som jag lärt känna väl. Jag visste att hennes dotter var duktig på att sjunga, men hon sjöng så galet fint. bara gitarr och sång. Så vackert! Då gick det inte. Då grät jag. Och jag gråter nu när jag tänker på det.
Det var så mycket känslor denna dag att jag inte kan beskriva allt. Väl på festlokalen stor snittar och champagne framdukat utomhus och vi stod ute länge. Inne hade de fixat så fint. Trodde inte det kunde bli så fint som det var. Sen fick vi fantastisk mat, fantastiska tal och kvällen flög förbi. Vi som varit nervösa att gästerna skulle sitta och ha tråkigt. Så blev det inte! Otrolig stämning och man kände en närhet som jag inte tror funnits om bröllopet varit större.
Vi är så tacksamma för alla som var med och gjorde dagen perfekt. Jag är nästan ledsen att den är över. Jag kommer aldrig få göra det igen, men jag kommer tänka på dagen ofta och så länge jag lever.