Det fanns en tid, en tid som man knappt minns längre. Man försöker känna efter hur det kändes när man inte hade barn men det går knappt. Då bara var man. Man jobbade, tränade och sen hade man inget att göra. Ändå så kände jag mig stressad. Nästan mer stressad än jag gör nu. Konstigt….Då hade vi också min andra älskade bebis. Eftersom jag inte visste hur det var att ha en riktig bebis så var min Rottweiler Shira min älskade bebis. Men det var lite jobbigt att promenera med henne ibland. Gå ut i regn och rusk, i minusgrader, i regn som kom underifrån. Men idag känner jag att det var så enkelt. Nu har man ju något nytt fantastiskt att jämföra med och då känner man att en hund var väldigt okomplicerad. Idag finns inte Shira. Hon dog i December, och jag har svårt för att skriva och berätta om det utan att tårarna börjar komma. Jag fick ha henne i tre år. Innan dess hade min kompis Lina henne. Det känns som det mest självklara att hon fick bli min i tre år. Hade gjort vad som helst för att få behålla henne flera år till så länge det inte blivit på bekostnad av hennes hälsa. Så här gick det till.

Shira hade varit I Falsterbo och haft det mysigt med mamma. Mamma trodde hon hade ätit en fågel. Det gillade hon….Att äta döda djur, att äta kaninbajs, fågelbajs, all annan bajs och ja, egentligen allt som går att tugga. Hon brukade inte bli dålig när hon hade ätit ”fel” grejer, men nu verkade som att hon mådde illa. Hon ville inte riktigt springa och slickade sig runt munnen. Det gick några dagar och det var Henrik som var ute med henne på morgonen och varje morgon frågade jag hur hon var och fick svaret att hon inte alls var glad. Jag hoppades hela tiden att han skulle säga ”hon var jättepigg och verkar må bra nu”. Till slut sa pappa att hon nog har ont i höften. Jag märkte också att hon inte ville hoppa upp i soffan. Så efter en vecka åkte jag till veterinären på Erikslust. De röntgade henne och kom fram till att hon hade diskbråck. Åkte hem med Metacam, ett antiinflammatoriskt och med rådet att ge det lite tid. Det kan bli bra. Redan på kvällen samma dag blev hon mycket sämre. Hon kunde plötsligt inte stödja på bakbenen. Jag hade fortfarande min förhoppning att det nog skulle bli bättre. Fast dagen efter beslutade jag tillsammans med pappa att åka in till djursjukhuset. Redan då hade jag på känn att det här är inte bra. Jag hade också tagit ett mentalt beslut redan tidigare att Shira inte skulle genomgå några större operationer. Hon har haft ett jättebra liv och det skulle hon ha tills hon inte fick ha det bra längre. En hund ska inte behöva leva med smärta som de inte förstår. Det är jobbigt nog att vara människa och genomgå en operation för att sedan rehabiliteras i x antal månader. Hur är det då för en hund som inte har en aning om vad som händer. Till saken hör ju att Shira vägde över 40kg, och det är ju inget man tar under armen direkt.

Vi lämnade till slut henne på djursjukhuset. En hemsk känsla! Att se henne streta emot när hon vet att hon blir lämnad. Men de två följande dagarna blev ändå hyfsade. Jag visste att skulle Shira bli bra så blir hon det där hon är nu. På söndagen hade läget inte förändrats, men hon hade inte blivit sämre. Vi pratade med veterinären om möjligheter att ta hand om henne hemma, och det kunde vi ju. På tisdagen ringde veterinären när jag var på Åhlens och stod i kassan för att betala en julklapp till Henrik. Hon sa att Shira blivit sämre. Jag vågade inte säga ordet, bara grät. Frågade om vi skulle komma in. Hon svarade att det är nog det bästa. Gick hem med Matilda i vagnen. Regnet öste ner. Henrik var hemma och vi satte oss i bilen, hämtade min pappa och sen åkte vi till djursjukhuset. De satte oss i ett rum och sa att ”vi kommer med Shira”. När hon kom var det som samma gamla glada mysiga Shira. Enda skillnaden var att bara halva Shira levde. Hennes bakdel var totalt förlamad och jag såg hur hon led, men samtidigt såg man glädjen i hennes ögonen över att se oss.

Att avliva sin hund är något av det värsta som finns. Jag är glad att jag inte behövde göra valet. Det var uppenbart vad som skulle göras med Shira. Men att se en hund somna in…Det går inte att beskriva. Det är precis samma sak som när man söver dem hos veterinären. Jag gråter varje gång. Man kan ju inte få kontakt med dem. Men vid en avlivning- att veta att de inte kommer vakna igen hur myckt man än ropar. Fruktansvärt. Jag vet i alla fall att Shira har det bra nun. Hon fick 6 jättebra år. Behövde nästan aldrig vara själv. Fick vara ute i skogen och spåra, gå andra hundkurser och träffa många kompisar :-

 

 

 

Shira tröttast

 

 

 

 

 

 

Matilda och Shira fick 5 månader tillsammans. Vi hade önskat så mycket mer…

 

Saknar dig!