Det är alltså en tjejklassiker jag håller på med. Jag har inte gett upp än. Skidorna är klara. Även om jag inte åkte så mycket efter de där första bilderna så kom jag igång. Och fick till och med åka på snö två gånger innan. Inte illa…Och jag kom inte sist heller… Även om jag kanske kom på plast 9000-något.

Förutsättningarna var inte de bästa. Detta upptäckte jag själv trots att jag var nybörjare. Det var +-0 vilket gjorde att man inte fick något fäste. Kroppen orkade inte i uppförsbackarna. I nedförsbackarna var det bara att försöka slappna av, böja på knäna och helt enkelt hoppas att spåren skulle hålla dig uppe. Jag snurrade runt i några nedförsbackar. Men alternativet att ploga ner och bromsa upp farten med hjälp av kroppen och dessutom komma fram långsammare, det fanns inte. 4 timmar och 20 minuter var jag ute i spåret. Kunde inte svara i telefonen när pappa ringde efter målgång. Det händer något med kroppen. En lycka, men samtidigt något som gör att man bara vill falla ihop och gråta. Går inte att beskriva. Kroppen är så trött, och om någon bett mig åka 200 meter till skulle jag inte klara det. Men visst, jag vet, det sitter ju i huvudet och inte i kroppen det där med orken. Jag var inte alls lika trött som när jag springer. Skidåkningen är så mycket mer varierande. Och  man kan verkligen slappna av i nedförsbackarna och njuta av farten och att snabbt få komma fram utan att göra något.

Springa däremot, då är varenda steg tungt. Men det kommer…

Här är det träning i Skanör. Det var en gång….lite snöblandat gräs. Här lärde jag mig vilken funktion valla har. Det negativa med lite snö är dock att man tvärnitar när det kommer gräsfläckar. Där har nämligen vallan ett supergrepp…Inte så positivt.

Josefine, Sara Matilda och Anna

Men jag då!?

Här!!

Vi fick bo i denna stugan. Jag har aldrig sett så mycket snö! Snö överallt. Men måste säga, att det räckte med några dagar…Jag vill inte ha det flera månader om året.