Jag har lovat Henrik att erkänna en sak. En sak som jag vanligtvis försöker att inte tänka på, men det kommer upp så fort Matilda gör framsteg, eller inte gör framsteg som jag vill eller önskar.

Jag vågar inte tro att jag fått ett friskt barn. Hur kan jag ha haft sådan tur. Och om någon ska få ett barn om det är fel på på ett eller annat sätt, så borde det väl vara jag.

Men än så länge verkar Matilda frisk….Eller? Ibland tycker jag hon är världens bästa och smartaste, men sen kommer tvivlan…Ja visst ja! Jag kunde ju inte få ett friskt barn…. Jag trodde inte att hon skulle lära sig krypa, sedan trodde jag inte hon skulle kunna lära sig gå. Hon gjorde båda delarna. Nu är hon väldigt sen med att börja prata. Eller ska jag säga så här…hon kommer inte börja prata. Det vet jag. Hon kan säga vissa ord, men har svårt med uttalet. Alla man pratar med säger, plötsligt bara kommer det. Så här går jag och väntar på att hon ska prata flytande en dag. Men än så länge gör hon det inte.