Jag var och tittade på mammas hus först på torsdagen och sedan igen på fredagen. På torsdagen tog jag med Matilda och lyckades hålla mig, men när jag var där själv i fredags kändes det så himla konstigt. Och det hela slutade med att jag satt gråtandes i bilen hela vägen hem. Det var så sorgligt. Detta hus som morfar byggt, som vi varit i varje sommar, som man målat och fixat, gjort fint, bott i vissa perioder. Nu jämnas det med marken. Badrummet som mamma var så noga med att hålla rent är halvt och alldeles förstört. Känns som att gör något olagligt, och jag dras med tankar som ”tänk om vi glömt något!” Det som också var lite konstigt var att där plötsligt backade upp en bil och ut kom ett blomsterbud. Det var blommor till mamma på hennes födelsedan. Där gick jag och kände nästan skam, men en blombukett i handen i bråte från hennes hus. Precis som om JAG rev det och inte fick. Blommorna var från John, som också har ett nära band till Falsterbo. Så kallas huset… Ska man till Falsterbo så ska man till mormor och morfars hus.

Det som också gjorde att tårarna kom var att mamma är på Cypern och hon var så långt borta. Tankarna om att man gjorde detta för att hon inte fanns kom och då att det ju kommer bli så en vacker dag. Om livet följer sin naturliga gång vill säga. Bara tanken, jag klarar inte den. Hade velat ha mamma där hos mig. Fast då hade vi väl stått där och stortjutit båda två. Detta är ju det vi vill. Det är ju vi som river och vi som bygger upp ett nytt fint hus och både vi och mamma kommer få bo där. Jag kan ju inte ha det bättre! Men ändå, dessa märkligt känslor.

Nu sätter vi igång på riktigt. Bygglovet är godkänt, och vårt hus är sålt. Nu kan vi bara se framåt. Vilken tur denna lilla parvel i min mage kommer vara med om. Skönt för honom att han ligger där han ligger… även om han kommer få dras med på både det ena och det andra.

Lite bilder från tomten

Sist en bild på mina tjejer som satt och kramades härom dagen innan det var dags att åka till dagis