Nu är jag i ett mellanläge….Lever han? Känner inget, gravidsymptomen börjar försvinna, magen växer väl inte så det knakar direkt. Det borde jag väl egentligen vara glad för med tanke på hur det gick sist. Svällde upp som en boll och mina fötter orkade inte släpa runt på min tunga kropp. På den tiden köpte vi hundmat i 15 kg säckar. Jag orkade knappt lyfta en sådan säck, men samtidigt så hade jag så mycket extravikt att det var som att jag släpade nätt och jämnt på två stycken!!

Jag får för mig saker och ting. Just nu tror jag att mitt barn kommer vara skadat. Sist, men Matilda trodde jag inte att jag skulle få något barn, så att det skulle vara friskt det tänkte jag inte så mycket på eftersom min tanke ändå var att det inte skulle leva. Nu denna gången vet jag att jag kan föda fram ett levande barn, men då tror jag istället att mitt barn ska bli allvarligt handikappat eftersom jag inte kan ha sådan tur att få två friska barn. Och han rörde sig ju väldigt lite på ultraljudet. Visst betyder det att han är handikappad!? Varför är det det okända som skrämmer en så? Varför tänker jag så mycket på vad som kan gå fel? Antagligen för att jag är rädd för hur det ska kännas.

tack för att du finns Matilda! Du får mig att glömma att jag är gravid. Du får också mig att tro på att det skulle kunna gå att få ett friskt barn till…om jag har tur.

Matilda älskar att vara med mamma och pappa på gympan. Några bevis på det!