Jag håller på att få magkatarr igen. Ligger i soffan. Båda barnen sover. Klockan är sju. Får nog snart gå upp och titta till Ellinor. Att sova efter 6.30 har aldrig varit hennes grej.

Min grej däremot. Oro. En del är oroliga för krig eller mår dåligt av kriser (gör såklart jag också) men jag kan, tydligen, bli sjuk av tanken att Henrik ska börja jobba. Har försökt att inte tänka på det och när jag tänkt på det har jag tänkt att jag har ju klarat det innan. Varför skulle jag inte klara det nu? Och vad är det då jag ska klara. Jo att ta hand om mina barn!!! Hur svårt är det?!? Det är två väldigt snälla barn också för den delen. Jag vet ju också att jag kan sätta Matilda framför tvn om det skulle vara så. Nä, de ska inte titta på tv så mycket. Men om nu deras mamma gör det för att själv må bra så tycker jag att det är ok. Är en ganska bra mamma i övrigt. När jag skrev det kom tankarna ”förutom när jag” och om jag bara varit”. Jag känner igen magkatarren sen jag var gravid med matilda, sen jag var nära att trilla in i den berömda väggen och sen jag var gravid med Ellinor. Under graviditeterna är det mycket fysiskt och mindre psykiskt. Men det som händer är att magmunnen blir mjuk när fostret tar plats i magen (tur ingen läkare läser detta) och sen blir väl den inte helt återställd och då krävs det bara att Henrik ska börja jobba för att det ska kicka igång. Jag gillar helt enkelt inte förändringar. Bra eller dåliga. Kan vara därför jag tillhör dem som gråter på din födelsedag. Kan tillägga att jag gjort det sen jag var 13. Ja det är bara en siffra. Men det har det ju alltid varit. Och den siffra blir bara större och större. Och ja vad spelar det för roll att jag gråter. Siffran blir ju inte mindre, jag får inte färre gråa hår. Men ändå. Det är ett litet uppror från mig till livet. Jag vill helt enkelt inte bli äldre. För det är samma sak som att något förändras… En siffra.

Jag ska börja jobba. Om tre månader. Är jag nervös för det också? Antagligen…. Inom mig kan jag inte känna det. Jag får helt sakligt tänka på vad det är som kan få mig att må så här. När jag tänker på jobbet är det bara positiva tankar! Det ska bli kul! Jag får det bästa av två världar för jag ska jobba 50%. Där är ordning på jobbet och mycket att göra. Men så kommer lilla gubben helt obemärkt och bankar lite lätt i huvudet. Klarar jag det? Tänk om jag mår dåligt igen? Ska jag visa mig svag en gång till? Tänk om jag kräks….

Nu ska jag snart hämta omeprazol hos mamma. Hoppas dessa hjälper. Sen ska familjen tagga ner lite. Och jag får byta ut några av mina träningspass mot lite body balance. Jag som kommit igång så bra. Och rullskidorna. Jag hoppas att det blir härlig meditation att vara ute och åka. Stabilt!