Är så trött på denna mage nu! Har sovit jättedåligt 3 nätter i rad och tänkt: ”jag är beredd, sätt igång det här nu så jag kan bli normal igen!” Ändå skulle det i värsta fall kunna vara 5 veckor kvar. Men så blir det ju inte eftersom jag redan planerat att hon ska komma den 4 oktober.

Barn n2 2 känns (just nu i alla fall) mycket större än barn nr 1. När jag väntade Matilda hade jag ju ingen aning om vad som komma skulle. Jag som inte ens gillade barn särskilt mycket. Men mitt sunda förnuft sa mig att jag skulle älska mitt barn. De gör ju faktiskt de flesta föräldrar, även om det alltid finns undantag.

Tänk att barn har fötts överallt, alltid. Och ändå är det så stort. Vi kommer gå från att vara 3 personer till att vara 4. Även detta skrämmer mig. Nu vet jag ju att det kommer bli jobbigt, det kommer bli oroligt, många vakna nätter, gnäll på kvällarna…Men jag vet ju också att bebisen kommer växa och bli en person precis som Matilda blivit. En person som man älskar att krama, titta på, vara med. En person där man inte ens vågar snudda vid tanken på att något hemskt skulle kunna hända henne. Ett exempel är att om jag ser ett barn vara taskigt mot Matilda, tex tar något från henne, så finns det något där inne i en som vill gå fram och skrika och skaka det barn som var taskigt. Tur man har spärrar och lite sunt förnuft. Matilda är faktiskt inte guds bästa barn alltid och hon kan också vara lite taskig.

Igår nös Matilda jättemycket på förmiddagen. Då kan jag ligga vaken och oroa mig för just hur sjuk hon ska bli. Nu hör det till saken att hon varit hemma max 5 dagar sedan hon började på dagis, och då har det bara varit lite hängigt. Hon har bara varit förkyld en gång och det var under semestern. Så jag borde ju bara vara glad att jag har en dotter som är sjuk så sällan. Men det är väl det här oförberedda. Och även om det bara är en liten förkylning så vill man ju inte att hon ska må dåligt.

Tillbaks till den som ligger i min mage, lugnet före stormen. Kommer du den 4e? Snälla, kan vi inte bara bestämma detta! Vad du än gör, vänta inte till den 18e. Men i min teori, (Och faktiskt även bevisat) så kommer det bli tidigare. Mamma födde både mig och Jimmy tidigare, och Matilda kom tidigare. Vi har i våra gener hur länge bebisen stannar i magen. Det är mamman och pappan som bestämmer. Nu vet vi dock inte hur Henrik är född. Så mycket han skulle vilja veta om sig själv som han aldrig kommer få reda på. Men han hanterar det fantastiskt! Jag tror han känner att han har sin nya familj nu och uppskattar det enormt. Vad skulle jag gjort utan mamma och pappa!?! Ja, ens barn betyder mycket och de är så oskyldiga att man inte kan tänka att något ska hända dem. Men föräldrar…. Det kanske tog 20-25 år innan jag visade att jag uppskattade dem och det skäms jag lite för. Men NU, 32 år gammal förstår jag verkligen! Vet inte vad jag skulle gjort utan er mina älskade föräldrar!