Jag gick över min due date, men jag passerade inte den riktiga due daten. Det är VÄLDIGT skönt. Jobbigt att vara så kaxig som jag varit och få stå där med lång näsa.
Det började i lördags morse. Jag fick värkar redan vid 5.30, men tänkte inte så mycket på det. Hade blivit lurad innan. Så vi åkte till gympan som vanligt. Värkarna kom var 10 minut ungefär men det var bara de snälla värkarna så jag kunde fortsätta agera som vanligt. Sen åkte vi hem och åt och vilade och ibland blev det längre mellan värkarna. Framåt eftermiddagen ringde vi mamma och sa att det kanske vore bra om hon kom och åt middag hos oss. Man vet ju aldrig.
Efter maten blev det så jobbigt och tätt mellan värkarna att jag ville åka in. Vi hade ringt och pratat med Lunds förlossning och de sa att där var så lugnt och jag kunde få komma in eftersom jag var rädd att det skulle gå för fort om vattnet skulle gå.
Fort var ju det sista det hade gått när vi kom in. Jag var öppen 1 cm. De sa att vi kunde åka hem, men också att vi fick stanna och se hur det utvecklades. Just för att det var så lugnt. Jag ville verkligen inte åka hem. Visst det är skönare att vara hemma, men då skulle jag inte kunna slappna av av rädslan att det helt plötsligt ändå skulle gå jättefort och jag knappt skulle hinna med. Så vi stannade. Gick ut på en promenad. Hittade ett museum som heter skissernas museum. Där var folk där!
Detta var nog det enda roliga…annars
Riktigt ointressant och vi sa båda att hit hade vi inte gått frivilligt. Men det blev ett bra tidsfördriv och efter att ha tittat på en massa skisser….Ja, det är vad jag kommer ihåg… En massa skisser, så gick vi tillbaks.
Fick på mig rocken…nu kan det väl bara bli bättre
Då fick jag ett lugnande medel, petedin, som antingen skulle göra att värkarna skulle klinga av, om det nu bara var pinvärkar. Eller skulle det sätta igång ordentligt, men jag skulle ändå kunna slappna av lite. Det var jätteskönt! Jag hade värkar var 3e minut men lyckades änndå slumra mellan dessa. Sen satte det igång ordentligt. Klockan var nu ca 12 på natten och det gjorde fruktansvärt ont. Det blixtrade i ryggen och det blev mer och mer outhärdigt. Lustgasen kopplades på och jag kunde än en gång känna skillnaden när man får smärtlindring. Kände mig lite lagom full efter varje andetag. Kan väl säga att jag under hela tiden tänkte ”vad håller jag på med”, ”varför gör man detta” och ”skjut mig, jag vill inte”. Men det var ingen som hörde mig utan det hela fortsatte. Barnmorskan kom och frågade om jag ville testa sterila kvaddlar. Jag sa, nä, det kan man väl inte göra! Det ska ju vara så hemskt. Det är koksalt som man sätter på 4 ställen under huden, som blockerar smärtimpulser. Jag sa att petedinet var ju ett bra tips, och kan det hjälpa, så varför inte! Det gjorde FRUKTANSVÄRT ont när hon satte in dem. Jag bara skrek. Det kändes som om någon stack en kniv i ryggen. Men sen! Sen försvann smärtan i ryggen och det enda som var kvar var värkarna i magen, som gjorde jätteont, men eftersom smärtan i ryggen var så intensiv hade jag inte ens känt att jag hade något i magen.
Till slut var det dags att tänka på att någon ville ut. Här ville jag verkligen vända om. Kunde inte förstå hur jag kunde utsätta mig för detta. Hur kan man år 2011 vara med om något så brutalt som att föda barn! Det borde finnas tusentals alternativ för att man ska slippa gå igenom denna fruktansvärda smärta. I skrivandets stund har det gått 2 dagar sedan förlossningen. Jag känner redan att jag förskönar den. Var är det med dessa modershjärnor? Känns nästan som att man är hjärntvättad. Hur som helst, så kom vår lilla Ellinor ut som en slemklump till slut. Det var efter flera vändningar, kräkningar, krystningar och skrik. Vill inte skriva ner fler detaljer. Hon var blå, inte särskilt vacker….Men så torkades hon av och jag fick henne på mitt bröst, och då såg jag att hon ju faktiskt var hur fin som helst.
Säkert med perspektiv kommer jag inte tycka det, men hjärntvättade som vi är så är det ju meningen att de ska vara det finaste som finns, och så är det. Nu kan jag inte sluta titta på henne. Till skillnad från Matilda, där vi hade en jobbig förlossning med två andningsstopp och neonatal, så fick vi nu istället tillfälle att njuta av att allt fungerade som det ska. Så nu sitter jag här med en tjej som bara sover och äter, sover och äter.
Idag har hon inte varit vaken mer än 20 minuter. Men äter det gör hon, och det är helt fantastiskt. Hon föddes 05.31, var 50cm lång och vägde 3560g. Idag vägde hon 3465, vilket visade att hon äter som hon ska.
Jimmy och Anna kom och hälsade på oss på. Jimmy stode med kameran i högsta hugg!!
vi jobbar på nappen… inte helt ok än…mest fokus på att äta just nu.
