Så skönt det ser ut!!

 

 

Jag kan inte sova…Trodde jag hade värkar, eller var det bara önsketänkande. Jag hoppas fortfarande att det var värkar. Kan det vara på gång? Snälla säg att det är en bebis i min mage som vill komma ut någon gång!

Samtidigt så började jag tänka. Har jag nu njutit tillräckligt? Har jag njutit av lugnet före stormen, och hur gör man i så fall det? Frågar jag Henrik så säger han att jag ska hyra en massa filmer och ligga i sängen hela dagarna. Tänker jag tillbaks på de här 10 dagarna jag varit hemma, tror jag att jag sovit någon timme mitt på dagen kanske 3 gånger… Annars är jag vaken vid 7 när Matilda går upp. Sedan har jag haft mina projekt. Rensat garderober, sålt lite kläder på tradera, handlat lite julbelysning (jag vet, tidigt, men sen kan man ha lite att stå i och sen är det slut), handlat lite kläder inför livet som ogravid. Jag har rensat hela bokhyllan, och tömt en liten bokhylla som jag bett min kära Henrik sätta ut i garaget. Jag undrar just när han kommer göra det om jag inte påminner honom. Det brukar bli så att jag väntar så länge jag kan, men till slut påminner jag ändå. Antingen tycker jag att saker ska gå snabbare än han eller så har han bara minne som en guldfisk. Det brukar han få höra, men jag brukar få höra suckarna när jag är igång… Visst ja, det får ju inte plats mer i frysen! Har fixat bullar och lite luncher. Alltid bra att ha. Vet egentligen inte om jag gjort det för att det verkligen är bra att ha, eller om jag bara velat ha något att göra.

Igår målade jag en nalle på Matildas vägg ovanför sängen. Den satt i hennes rum i västra hamnen, uppsatt med klistermärken. Kommer från Cuadros Lifestyle. Det stod at man kunde ta ner den och sätta upp den igen, men jag tror inte jag hade fått upp en enda bit som den skulle vara och för att man ens skulle kunna skymta att det var en nalle. Så istället målade jag av den innan jag tog ner den. Sen målade jag med en vaxkrita och tryckte sedan på detta på väggen med en trubbig penna. Och sedan målade jag med vanligt väggfärg. Konturerna blev väl inte så perfekta som jag kanske velat, men jag är ändå nöjd med resultatet. Och att jag inte bara slängde mallen! Vore annars ganska typiskt mig.

 

 

 

Så var det det här med att njuta. Nu har jag ju bara skrivit om mina projekt. Då är kanske det att njuta… På mitt sätt. Jag måste inte ta det lugnt… Hade jag levt efter henriks recept nu, tror jag att jag vägt strax under 100kg! Man kan ju inte ligga i soffan och titta på film utan att äta choklad och kanelbullar! Så det är nog bra att jag har hållt igång.

 

 

Men borde jag njuta mer av Matilda?! Hon har varit på dagis hela tiden. Mina egna känslor är att hon trivs så otroligt bra där att jag inte vill ha henne hemma. Jag är inte särskilt rolig när jag inte kan leka med henne. Kan inte sitta på golvet, orkar inte lyfta henne, blir snabbt irriterad på henne om hon gör fel eftersom det ofta innebär mycket energi från mig. Igår när Henrik hämtade henne från dagis skrek hon när de skulle därifrån. Hon ville INTE gå hem. Det måste ju ändå tyda på att hon har det bra. När bebisen är född ska hon vara med mig hela tiden. Det blir säkert också bra, men tufft. För mig eller Matilda, hmmm…..mig tror jag…Matilda kommer snabbt vänja sig.

Borde jag har förklarat mer för henne om att hon ska få ett syskon? Jag har bara tagit för givet att hon inte förtår. Ska vi helt plötsligt komma hem med en ny liten människa som Matilda ska dela vår kärlek med? Utan att hon är beredd…

Många tankar….Borde kanske inte tänka så mycket på mig själv och längta efter att bebisen ska födas.

 

Det är nuet här och idag. Men vad betyder då detta om 30 år!? Vi satt och pratade ålder häromdagen, jag och mamma. Då slängde hon ur sig en kommentar att när jag är 60 och Matilda 30, då lever ju inte hon! Men det kan hon väl visst göra. Då skulle hon vara 85. Så började jag tänka på att mamma och pappa ska bli gamla. Kan vi inte bara stanna tiden. Nu eller för längesedan, jag vet inte. Det var ok att mormor, morfar, farmor och farfar var gamla, men inte mamma och pappa! Det betyder att en dag står jag här utan de två personer som jag haft mest kontakt med i hela mitt liv. Som betytt mest för mig. Vem ska man ringa så fort det är något om inte till mamma och pappa? Jag vet inte!?! Lösningen eller plåster på såren heter väl egen familj. Det ”är meningen” att man ska skaffa egna barn och bli betydelefull för dem, och skulle något hända ens föräldrar så har man fokus på dom istället. Jag försöker se hur mamma och pappa klarat att deras föräldrar gått bort. Måste säga att de klarat det bra. Sen vet jag ju också att det är mycket de inte säger till lilla mig (även om jag är över 30) och jag vet att de saknar dem väldigt mycket. Farmor och farfar fick båda långa liv. Det gör det mer ok att säga hejdå. Mormor och morfar däremot hade förtjänat flera år till. De dog alldeles för unga, 75 och 72 år.

Det jag är glad för är att de ändå levde förbi min ”tuffa” tonårstid. Då menar jag inte att jag hade det tufft. Jag syftar på att jag VAR för tuff för att träffa mormor och morfar. När jag efter gymnasiet börjar jobba insåg jag att jag hade 4 fantastiska personer som tyckte om mig och som var intresserade av mig och som kunde berätta jättemycket för mig om sina liv. Dessutom bodde de nära mitt jobb så jag åkte till farmor och farfar en gång och mormor och morfar en gång varje vecka och åt lunch och pratade med dem. Bara ett år senare dog morfar. Jag var så ledsen för att han försvann ifrån mig, men samtidigt så glad att jag träffat honom så mycket. Tror faktiskt att han också var det. Efter det höll jag kontakten med de andra, och kan idag säga att jag nog ändå kände dem ganska väl.

Vart vill jag egentligen komma? Jag vill minnas det förflutna, och tänka framåt. Mamma och pappa betyder mer än de någonsin kan förstå. De träffar Matilda ofta och det betyder så otroligt mycket. Igår kom mormor och ringde på dörren, och då sa Matilda ”Moffa” för första gången. Men det var ju mormors pass… Och det gick faktiskt lika bra. Man märker att hon är så trygg med både mormor och morfar och det är helt underbart att se. Både för nuet och för framtiden.

Klockan är 4.30 Jag önskar jag kunde sova. Om ett tag kanske jag står och byter en minibajsblöja eller sitter och ammar halvsovandes. Varför kan jag inte sova NU då! Jag ska snart göra ett nytt försök….Även om jag kanske inte kan njuta så trivs jag nu när det är lugnt, och man har hittat bra rutiner med Matilda. Ja, som säkert kommer ändras, men vi har en jättebra grund. Hon har börjat prata och även om man inte förstår allt, så är det på gång. Igår pekade hon på blöjan och sa ”bajsat”. Även det är ett framsteg som man blir så glad över. Glad över att någon vet att hon bajsat…hmm…Ja, det finns ju olika typer av glädje, och ingen glädje är mer värd att vara glad över än en annan.

Godmorgon, eller jag säger nog gonatt… Vaknar nog gravid om några timmar igen… Kanske borde gå på ett ultraljud för att se att där verkligen är en bebis i magen…Jag börjar undra…