Så kom hon. Inte alls som mamma hade planerat…mellan den 2-4 april, utan punktlig som en klocka på utsatt datum den 7e april.
Innan den 1a april ville jag inte hon skulle titta ut. Jag kände mig inte ens redo för det. Men så var det något i mig som kom igång den 1a. Jag började bli förväntansfull. Fortfarande rädd för smärtorna, men kände att jag ville se mitt barn. Tyckte också det hade varit perfekt om hon kom där under påsken när alla var hemma och jag slapp gå tjock till dagis och lämna och höra alla frågor: ”snart dags”, ”nu är det inte långt kvar”, ”vet ni vad det blir?” osv osv. Jag har inte haft det minsta emot dessa frågor innan, tvärtom så har jag gillat att folk har brytt sig, men så kom man ändå till den där gränsen att jag inte vill svara på frågorna. Handlar kanske lite om nederlaget i mig. Jag har ju inte planerat att bebisen ska födas efter utsatt datum. Och jag skulle ju inte kunna ha fel! Det går ju bara inte. Men hur mycket kan jag egentligen planera! På söndagen frågade mamma om vi ville komma på middag på måndagen. Jag sa att jag hoppades att vi inte skulle kunna…..Men så blev det. Och mitt humör denna dag. Jag var så arg. Det var inte det att jag förstod att hon skulle komma, men att jag inte kunde bestämma när, utan det kändes som att hon aldrig skulle komma bara för att hon inte hade kommit då. Jag hade haft en del förvärkar, men de hade försvunnit lika snabbt som de kommit. Och varje gång de försvann kändes det som man gick ett extra steg tillbaka. Men så på måndag natt, då kunde jag inte sova igenom värkarna. Jag vaknade vid 1 på natten och hade ganska ont. Låg kvar en stund och tänkte att det nog skulle släppa. Men det gjorde det inte. Tänkte att jag skulle börja klocka värkarna. Upptäckte att de kom med bara 2,5 minuters mellanrum. Det gjorde mig lite orolig. Värkarna gjorde inte jätteont, och jag visste att jag inte skulle föda, men jag var orolig om ifall att mitt vatten skulle gå eftersom det de andra gångerna gått så vansinnigt fort efter det.
Sen gick slemproppen och värkarna fortsatte. Vi bestämde oss för att åka in. Henrik ringde hem mormor och Bertil och vi ringde till Lund. Där var fullt! Jag blev helt ställd. Jag skulle ju inte föda i Malmö. Kände ju dock att jag inte direkt hade något val, så jag ringde malmö. De sa att jag var välkommen in. Vi åkte. Hade oregelbundna värkar när jag kom in. Det var lugnt i luften och även inne på avdelningen. Jag blev uppkopplad på CTG kurvan och sedan undersöktes jag. 2cm!!! Men 2cm var ändå 1cm mer än när jag kom in och skulle föda Ellinor med 12 timmars värkar bakom mig. Barnmorskan sa att förstföderskor hade skickats hem, men att nr 3 kunde vara lite lurig. Vi tog några varv inne på förlossningen. Gick runt runt runt. Jag hade väldigt ont. Bebisens huvud tryckte på neråt så mycket att jag hade lite svårt att gå. Till slut gick jag in och la mig och då kom värkarna mer glest. Barnmorskan slutade sitt pass och en ny kom in. Hon sa att jag fick stanna. Vi kom fram till att det ändå kunde vara bra att göra något så jag skrev ett mess till Helena, som jag misstänkte kunde vara hemma. Vi fick komma hem till henne. Vi var där i 3 timmar. Värkarna kom mer intensivt, även om Henrik var väldigt negativ. Han trodde inte alls jag skulle föda ens den dagen. Jag kände att jag fick mer ont. Till slut bestämde vi att vi åker och köper något att äta och sedan åker vi tillbaka till sjukhuset. Efter en halv hamburgare och lite ramlösa var vi på rummet igen och hann säga hejdå till den barnmorskan som kommit tidigare imorse. En ny kom in som undersökte mig. 4 cm. Så lite bättre. Lavemang kan ge värkarna en skjuts, så det fick jag. Herregud så äckligt det är! Och att det fungerar som det gör. Hjälp! Satt på toaletten med värkar som skar genom kroppen. Sen bara ökade det. Det började göra riktigt ont. Vattnet hade fortfarande inte gått och barnmorskan menade att huvudet låg för högt upp för att det skulle vara läge att ta hål på det. Min barnmorska hade tidigare sagt att huvudet låg långt ner. Jag kände att det pressade på i magen. Det gjorde väldigt ont. bara tanken att hon skulle undersöka igen när man hade värkar så tätt gav mig panik. Men hon skulle göra det. Vid det här laget hade jag fått in lustgasen. Den är som en dröm. Att mellan denna fruktansvärda smärta få sväva iväg lite och känna lite glädje. 5 cm säger barnmorskan. Jag är väldigt omtöcknad, men lyckas få fokus på henne och jag tittar på henne med en arg blick….. ”du skojar!” Jag trodde verkligen att hon skojade. Nu hade jag väl varit igenom det mesta för att kunna få bli fullt öppen. Hon skojade inte. Jag kände att bebisen tryckte på och fick en känsla att jag ville att de skulle ta hål på hinnan. Barnmorskan kändes lite frånvarande. Nu har kanske inte jag bästa tidsuppfattningen, men jag fick verkligen panik och bara skrek. När Henrik säger ”vänta lite” blir det inte bättre. Jag skriker RING!!! Vi pratar i samma veva om Epidural. Jag har inte fått detta innan. Många säger att det ska vara helt fantastiskt, men jag gillar inte det här med ryggmärgsbedövning. Och i det här läget har jag redan hållit på och haft jätteont så otroligt länge att jag inte vet om det hjälper att jag slipper det en liten stund. Till slut kallar barnmorskan in en äldre rutinerad barnmorska. Nu bestämmer de sig äntligen för att det är ok att ta hål på hinnan. Och som de andra gångerna. En sjö rinner ut och krystvärkarna kommer igång i stort sett omgående. I detta läge försöker jag hålla koll på lustgasen. Jag suger på den i stort sett hela tiden eftersom jag knappt kan känna när jag inte har värkar. När krystvärkarna kommer gör det så ont att jag kräks. Det känns som att någon skär med kniv inuti magen på mig. Jag hör Henrik. Han börjar prata om att det börjar närma sig. jag förstår inte riktigt vad han menar. Men när huvudet börjar komma ut så gör det så vansinnigt ont. Jag kan aldrig beskriva den smärtan. Sen säger barnmorskan och Henrik att jag ska ta i så hon kommer ut. Då är jag så borta att jag minns att jag tänker: ”nä, jag orkar inte mer, jag struntar i det, jag vill bara hem och slippa detta”. Men så inser jag nog att jag måste ta i en sista gång och då känns det som att de gräver i mig och fram kommer den här slemmiga lilla varelsen och jag tänker skrik skrik skrik. Och det gör hon till slut. Och sen har jag henne på bröstet. Min lilla tjej. Hon kom ut! Och hon är vår! Och så liten. Så liten att jag inte kan förstå. 17 timmar tog det. Min snabbaste förlossning. Matilda tog 48, Ellinor 24 så jag borde väl vara glad för 17! Men när man hör om de som åker in och föder utan att knappt ha haft en värk. Timmarna efter att barnet kommit upp på ens bröst är underbar. Smärtan försvinner och det finns bara glädje. En ny människa, som har legat i min mage. I min mage! Jättelänge och jag har inte vetat hur hon skulle se ut även om hon varit med mig varenda minut och vartenda steg jag tagit de senaste 9 månaderna. Efteråt kände jag ”vidrig förlossning”, men så snabbt det bleknar. När man ser detta lilla huvud som ska bli en liten tjej med stor personlighet. Då är det som att man skulle kunna tänka sig att göra det igen. Man vill minnas varenda minut av förlossningen. Jag vill berätta för alla när jag handlar blöjor på ica att ”jag födde en bebis igår!!!!”
Nu är vi hemma med vår lilla Alicia och jag vill bara hålla fast vid känslan att jag har fött henne! Att jag kämpade så för att få ut henne till denna värld. Att hon är, vad vi kan se, välskapt. Hon vägde 3510g och var 51cm lång. Hon är en Blondie och världens finaste. Ska bli spännande att se vad det blir av henne.
