Hade någon sagt till mig att jag skulle gå och tycka det var jobbigt med tänder för ett år sedan hade jag bara ryckt lite på axlarna. Jag visste ju att det skulle bli jättejobbigt att ha barn, men har tänkt att andra klarar det och gör det antagligen för att det är bra, och då ska väl jag också klara det!

Men usch, dessa tänder. Matilda fick sina två första tänder ganska sent. strax innan 8 månader. När jag ser tillbaks på två nätter när det förmodligen var något som då kallas tandsprickning så ser jag bara en dimma. Till saken hör att vi, alla tre, skulle på SPA, tillsammans med Rikard och Lina. Detta hade jag sett fram emot så mycket. Jag hade aldrig ens varit på SPA. Så enkel som Matilda varit tidigare så borde det ju inte bli några problem. Men natten innan vi skulle åka blev det inte mycket sömn. Matilda bara skrek och skrek och  skrek. Hon hade så ont så hon inte kunde äta eller ta nappen i munnen. Denna napp, en gudagåva i vanliga fall, men nu blev det bara moment 22 av det. Vad gör man? Alvedon? Jo, det hjälper väl för stunden och dämpar lite, men stackars Matilda skrek ändå mest hela tiden. Jag har det hemska facit! Genomlida! Man kan inte göra annat. Det gör ont, men det går över. Fast när man är uppe i det är det helt nattsvart för mig. Jag ser ingen ljusning och tror att alla nätter kommer bli likadana. Sen när det kommer en natt där hon ätit all sin välling och bara vaknat till en gång så blir man så lycklig. Fast då har ju jag istället legat och lyssnat, gått och tittat till, eller bara legat och funderat på saker och ting. Varför sova så man är utvilad? Det vore väl dumt?

Igår kom ytterligare en tandnatt. Denna var värre. Nu är det framtänderna där uppe som ska fram, och dessa verkar göra ännu mer ont. Nu sover hon så sött och då kan jag säga lilla plutten, älsklingen, och stackarn. Det sa jag inte inatt. Då sa jag saker som jag inte vågar skriva här. Då kommer de och burar in mig! Vi tog några vändor i vagnen. Vi har alltid sagt att är det någonstans hon kan somna och komma till ro så är det i vagnen. Men nejdå, inte den här gången. Det fanns ett sätt upptäckte vi efter försök att avleda skrikandet med sång, mobiler, blinkande klockor och vaggning…. Bärsele…Kl. 02.30 gick jag upp så Henrik skulle få lite sömn inför jobbet. Jag gick omkring med henne, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till slut går man runt med en mini maracas och dansar och sjunger alla sånger man kan. Det var roligt tyckte Matilda. Då tyckte ju mamma också det….Haha, där ljög jag lite….Det var roligt i 5 minuter, sen hade jag kunnat sluta…. I alla fall så provade vi igen att lägga henne. Tänkte att man kan ju alltid testa även om det kändes som att det aldrig skulle gå. Klockan 4 somnade hon plötsligt! Jag var helt orörlig. Vågade inte röra en fena om hon skulle vakna igen. Det hade jag inte gjort heller när jag vaknade (när Matilda vaknade) 4 timmar senare. Aj så ont jag ahde i kroppen! Men Matilda mådde bättre. Sen har hon såklart varit lite trött och gnällig, men det har jag lite överseende med. Jag är inte heller världens piggaste. Nu har hon sovit en gång extra idag. Behövligt. Förhoppningsvis får vi en hyfsad kväll. Vi ska göra det igen. Gå bort. Denna gången ska vi inte på SPA. Vi ska bara hem till en kompis några kvarter bort så vi kan alltid gå hem om det skulle bli katastrof.

När vi var på SPA var Matilda ledsen, men så länge man bar henne så gick det bra. Hennes mamma och pappa var tyvärr vrak, så kl. 21 gick vi till vårt rum, helt slut och somnade direkt. Till och med Matilda sov…ganska bra i alla fall. Men vi resonerar som så, att så länge hon inte är magsjuk, har hög feber eller är jättesjuk på annat sätt så får hon följa med och sen får det bli som det blir. Annars får man ställa in mycket. Det är ju inte bara 2 som kan bli sjuka nu. Nä, nu är vi tre och den tredje har ju ganska mycket lättare att bli sjuk än vad vi har….Jag återkomma till sjukdomarna sen!

Matilda fick vara med vid matlagningen. Man anar inget, bakom det söta ansiktet att hon plågat sina föräldrar i två nätter.

Liten Matilda i stor stol

Jag gömmer mina gråa hår….Har nog lyckats sminka bort påsarna under ögonen….

Berg & Dalbana

Det är inga dåliga svängningar här… Från att ha haft två helvetes nätter så blev det det motsatta inatt.

Mitt hjärta slog i 200 igår kväll när Henrik tyckte det var dags att göra välling. Vi kände att hon mådde såpass bra att hon skulle kunna ligga i sin egen säng. Det var självklart att det inte var jag som skulle natta. Henrik gick in med vällingen och jag smög runt i vardagsrummet och lyssnade, beredd på gallskrik. Men det kom inte. Så tänkte jag att jag kanske inte hörde ordentligt så jag ställde mig med örat mot dörren, men det var tyst. Öppnade lite försiktigt och fick en lite sur blick från Henrik ´vad gör du här?´Jajaaa, jag gick ut….Sen var det tyst…vi gick och la oss och allt var som vanligt. Hon vaknade till några gånger under natten, men annars var det helt fantastiskt!

Så idag kan jag nästan rekommendera andra att skaffa barn…men bara nästan :-))

En äldre bild, men passande för en idag glad tjej!

Vi har köpt hus! Så är det. Ibland känns det jätteskoj, ibland känns det som att jag bara vill ignorera det och låtsas som inget har hänt. Om jag inte packar, eller pratar om det…Om vi inte går till mötet med överlämning av nycklar. Kan vi komma undan då?

Vi har köpt ett hus i Skanör på Stefan Löfvings väg.

Den 29 maj tänkte vi att flyttlasett ska gå. Överlämning av lägenheten är den 4 juni. Därefter kommer vi bo hos mamma i Falsterbo fram till renoveringen är klar. Och här ska renoveras. Vi köpte inget renoveringsobjekt, men vi ska fixa golv, väggar, tak, byta kök, byta badrum, sätta in ventiler, sätta spotlights,  göra om trappen, riva en vägg, bygga en vägg….Hmm..om inte detta är ett renoveringsprojekt, vad är det då? Men vi får det precis som vi vill ha det!

Man kommer sakna utsikten från den här lägenheten…

Ok, det är inte varje dag det ser ut så här, men utsikten från fönstret i huste kommer bli träd, träd träd….eventuellt en fågel, eller kanske en katt som har vägarna förbi. Kan ju hoppas att den någon gång också blir Henrik som jobbar i trädgården. Men det är nog lika ofta som man ser den här solnedgången från lägenheten 🙂 Så svårt det är att vara snäll. Tur han vet att jag älskar honom.

Det var så spännande att vänta på lägenheten. Det tyckte nog pappa också. Jag fick regelbundna uppdatering med bilder om hur det såg ut. Kändes som att det tog en hel evighet. Nu sitter jag här och och berättar att vi ska flytta härifrån. Hur kan man lämna något somman väntat och längtat efter så länge.

Så här såg det ut…Ett år innan

Jag ska inte tråka ut detta med att berätta hur tråkigt jag tyckte det var att vara gravid. Att inte kunna röra sig, att må dåligt och ja, helt enkelt inte vara som vanligt. Och nu i efterhand när man har fått kämpa för att gå ner de 25 kg man gick upp, så ser jag inte tillbaks och tycker det är mycket roligare…. Tvärtom, jag fasar för att göra det igen. Men visst var det värt det. Så här 9 månader senare är det jätteroligt att vara mamma till en söt liten tjej.

Jag tillhör dem som funderar mycket. Är också en av dem som lider av dåligt självförtroende. Tror jag ska prata mer om det senare. Som 30 åring har jag fått lite distans till det och ser det som att jag ändå kan prata om det.

En sak som utseende tänkte jag mycket på. För Henrik spelade det ingen roll hur bebisen skulle se ut, och det gjorde det väl inte för min del heller. Men jag vill VETA! Nu vet jag hur hon ser ut som bebis, men nu vill jag veta om hon kommer bli söt som stor. Henrik menar att vi kommer alltid tycka hon är söt. Och så säger ju alla föräldrar. Jag ville vara så objektiv att jag skulle kunna säga att mitt barn inte är sött. Sätter man två bebisar bredvid varandra är ju den ena sötare än den andra. Skulle jag kunna vara så objektiv att jag skulle kunna säga att min bebis ör mindre söt??? Det var frågan. Jag trodde det innan Matilda föddes. Men nu är det svårt… Fast visst kan jag se att andra bebisar kan vara sötare än Matilda, och även att Matilda kan vara den som är sötast. Men det är ändå så att jag tycker Matilda är sötast i sin helhet. Inte helt lätt att förstå om man inte fått något barn. En annan sak som är konstig är att när jag såg Matilda för första gången, så sa jag till Henrik – Hon är ju faktiskt jättesöt!! Eller hur? Det tyckte jag verkligen. Fast när jag ser foto så här i efterhand så var hon inte så söt, och det är ju för att inga bebisar är särsklit söta när de föds. Men det är häftigt det här hur man fungerar. Många tycker jag är så tramsig som tänker så här, men då får de väl tycka det. Jag kan ju inte sluta tycka konstiga saker eftersom jag antagligen är lite konstig, hehe.

Fotot är taget av Anna Stridh

Här är Matilda inte många dagar gammal. Vi håller på att förbereda oss på att åka ner till Matildas mormor i Falsterbo. Men vad gör man när man ska packa. Det är liksom någon som sitter fast på armen, som gör att allting är dimmigt runt omkring.

Så trött man kan vara…Men tröttast är nog ändå pappa. Som tycker det är så myyyysigt att sova med Matilda. Och full koll har han. Sa han i alla fall. Fast vi har på video när Matilda sprattlar för fullt utan att Henrik märker något….

Man ska helt stå! Märkligt att de märker så fort man sätter sig ner! 1 vecka gammal och redan sån makt!

Här ser man verkligen hur liten tjejen är. Nappen använder hon fortfarande, men den ser liksom lite nättare ut till hennes ansikte nu….

Här är Matilda nybadad. Det fick vi göra i vasken. Men en 3 kg bebis tar inte så stor plats. Man får ju lätt plats med 3 mjölkpaket i vasken.

Här vill man göra ännu en jämförelse….Vi har saker ovanför huvudet på skötbordet och där är ändå gott om plats. Idag är där inte så mycket plats… Om hon nu ens ligger kvar där… Lite mer fart i henne…och aningen mer vilja. Det har hon efter sin far..

Jag fick låna en rolig grej av Linn. Plockade sen fram lite gamla negativ som man satte på en skena och sen kunde man se bilderna med hyfsad kvalitet. Jag använde Henriks dator så det tog lång tid, så jag har än inte så många bilder. Hoppas jag kan låna den ett tag till.

Upptäckte att tex min kära mamma gjort lite som jag gör. Foto som inte blev så bra, de rev man. Men hon tänkte nog inte då att jag 20 år senare skulle ha en liten apparat som kunde få fram dem igen. Haha…

Så nu tycker jag att hon och såklart pappa få skylla sig själva. Hoppas de vet att jag älskar dem! Tror det!

Tänker faktiskt hänga ut mig själv också…lite. Nu vet jag ju att pappa kan göra samma sak mot mig, men jag får ta risken. Detta är ju inte facebook!

Så här kommer alltså ett bevis på att tiden går fort. Bilder som man knappt kommer ihåg att man tagit. På platser som man aldrig besökt igen. I huset vi bodde i för 17 år sedan!

Jag tror att detta är en midsommarfest i ljunghusen, som vi firade hos Kenth. Hur gammal kan jag vara här? Jag har faktiskt ingen aning.

Här är vi i spanien. Det måste vara någon gång i högstadiet. Avklippta jeans och strumpor i skorna.

Jenny, min bror och jag…

Jag ser ganska trött ut här. Jobbigt att ligga och sola.

Här är min mamma. Hon är mycket snyggare i verkligheten…Säger man så? Hon är mycket snyggare idag, 20 år senare…Tror jag att det är. Då var mamma 35!!’

Då är det ju inte mer än rätt att även pappa får sin bild 🙂

Farbror och farmor när Kenth fyllde 50. Vi var någonstans i Danmark.

Jimmy och mamma på samma stället. Nu börjar mamma likna sig själv lite….

Och jag var också med….Klänningen köpte jag i New York….

Där jag var med Ia…När var då detta. Jag tror vi var 16…

Vi ser inte överlyckliga ut. Såg New York Rangers möte New Jersey Devils

Det är nog anledningen…Jag har aldrig gillat att vara med på foto.

Det ser ut som att mamma har köpt min jacka. ”en jacka hon kan växa i”.

Så var det inte. Det var inne att ha stora jackor. Inte så snyggt kan man väl säga idag.

Här är jag och Tilda i mitt rum på Bulow Hubes väg.

Här är jag…Jag tror att det är på gymnasiet. Minns att jag köpte halsbandet någon gång då. Har fortfarande kvar det!

Det fanns en tid, en tid som man knappt minns längre. Man försöker känna efter hur det kändes när man inte hade barn men det går knappt. Då bara var man. Man jobbade, tränade och sen hade man inget att göra. Ändå så kände jag mig stressad. Nästan mer stressad än jag gör nu. Konstigt….Då hade vi också min andra älskade bebis. Eftersom jag inte visste hur det var att ha en riktig bebis så var min Rottweiler Shira min älskade bebis. Men det var lite jobbigt att promenera med henne ibland. Gå ut i regn och rusk, i minusgrader, i regn som kom underifrån. Men idag känner jag att det var så enkelt. Nu har man ju något nytt fantastiskt att jämföra med och då känner man att en hund var väldigt okomplicerad. Idag finns inte Shira. Hon dog i December, och jag har svårt för att skriva och berätta om det utan att tårarna börjar komma. Jag fick ha henne i tre år. Innan dess hade min kompis Lina henne. Det känns som det mest självklara att hon fick bli min i tre år. Hade gjort vad som helst för att få behålla henne flera år till så länge det inte blivit på bekostnad av hennes hälsa. Så här gick det till.

Shira hade varit I Falsterbo och haft det mysigt med mamma. Mamma trodde hon hade ätit en fågel. Det gillade hon….Att äta döda djur, att äta kaninbajs, fågelbajs, all annan bajs och ja, egentligen allt som går att tugga. Hon brukade inte bli dålig när hon hade ätit ”fel” grejer, men nu verkade som att hon mådde illa. Hon ville inte riktigt springa och slickade sig runt munnen. Det gick några dagar och det var Henrik som var ute med henne på morgonen och varje morgon frågade jag hur hon var och fick svaret att hon inte alls var glad. Jag hoppades hela tiden att han skulle säga ”hon var jättepigg och verkar må bra nu”. Till slut sa pappa att hon nog har ont i höften. Jag märkte också att hon inte ville hoppa upp i soffan. Så efter en vecka åkte jag till veterinären på Erikslust. De röntgade henne och kom fram till att hon hade diskbråck. Åkte hem med Metacam, ett antiinflammatoriskt och med rådet att ge det lite tid. Det kan bli bra. Redan på kvällen samma dag blev hon mycket sämre. Hon kunde plötsligt inte stödja på bakbenen. Jag hade fortfarande min förhoppning att det nog skulle bli bättre. Fast dagen efter beslutade jag tillsammans med pappa att åka in till djursjukhuset. Redan då hade jag på känn att det här är inte bra. Jag hade också tagit ett mentalt beslut redan tidigare att Shira inte skulle genomgå några större operationer. Hon har haft ett jättebra liv och det skulle hon ha tills hon inte fick ha det bra längre. En hund ska inte behöva leva med smärta som de inte förstår. Det är jobbigt nog att vara människa och genomgå en operation för att sedan rehabiliteras i x antal månader. Hur är det då för en hund som inte har en aning om vad som händer. Till saken hör ju att Shira vägde över 40kg, och det är ju inget man tar under armen direkt.

Vi lämnade till slut henne på djursjukhuset. En hemsk känsla! Att se henne streta emot när hon vet att hon blir lämnad. Men de två följande dagarna blev ändå hyfsade. Jag visste att skulle Shira bli bra så blir hon det där hon är nu. På söndagen hade läget inte förändrats, men hon hade inte blivit sämre. Vi pratade med veterinären om möjligheter att ta hand om henne hemma, och det kunde vi ju. På tisdagen ringde veterinären när jag var på Åhlens och stod i kassan för att betala en julklapp till Henrik. Hon sa att Shira blivit sämre. Jag vågade inte säga ordet, bara grät. Frågade om vi skulle komma in. Hon svarade att det är nog det bästa. Gick hem med Matilda i vagnen. Regnet öste ner. Henrik var hemma och vi satte oss i bilen, hämtade min pappa och sen åkte vi till djursjukhuset. De satte oss i ett rum och sa att ”vi kommer med Shira”. När hon kom var det som samma gamla glada mysiga Shira. Enda skillnaden var att bara halva Shira levde. Hennes bakdel var totalt förlamad och jag såg hur hon led, men samtidigt såg man glädjen i hennes ögonen över att se oss.

Att avliva sin hund är något av det värsta som finns. Jag är glad att jag inte behövde göra valet. Det var uppenbart vad som skulle göras med Shira. Men att se en hund somna in…Det går inte att beskriva. Det är precis samma sak som när man söver dem hos veterinären. Jag gråter varje gång. Man kan ju inte få kontakt med dem. Men vid en avlivning- att veta att de inte kommer vakna igen hur myckt man än ropar. Fruktansvärt. Jag vet i alla fall att Shira har det bra nun. Hon fick 6 jättebra år. Behövde nästan aldrig vara själv. Fick vara ute i skogen och spåra, gå andra hundkurser och träffa många kompisar :-

Shira tröttast

Matilda och Shira fick 5 månader tillsammans. Vi hade önskat så mycket mer…

Saknar dig!