Det är faktiskt sant!

Det var dagispersonalen som berättade att hon helt plötsligt ställt sig och pekat på ett barn i taget och sagt barnets namn med hyfsat uttal. Jag trodde först att de sa det bara för att vara snälla för att jag varit orolig för att hon aldrig ska börja prata.

Men så igår när vi firade mammas födelsedag pekade hon runt borde och sa momo, immy, nanna, mamma och pappa…

Hon har alltså gått och lärt sig och lagrat på orden och nu låter hon det äntligen komma ut. Och jag tycker hon är så smart nu! Det är en väldigt skön känsla. Typiskt att man då är elefantgravid och går och oroar sig för den i magen istället…Jaja, alltid ska det ju vara något.

Var vaken 4 timmar inatt. Just nu längtar man efter smärta. Känns ganska udda, men för varje liten värk man får hoppas man bara att den ska komma igen och göra riktigt ont. Men än så länge gör det bara lite lagom irriterande ont och man ligger vaken istället och försökar att tänka fram smärtan. Det finns mycket man kan göra för att sätta igång det hela…. Mirakeldrycker, hallonbladste, fönsterputsning, bakning, promenader….Men inget hjälper i mitt fall. Hon är nog bara inte redo och tycker inte att jag ska bestämma över henne. Igår var vi ute och cyklade i 2 timmar… och här sitter jag nu! Lika tjock som vanligt. Känslan när man vaknar är: Jaha, då var man fortfarande gravid och sen blir man lite lätt knäckt. Henrik tycker jag ska knipa idag för han har mycket med jobbet och är iväg ikväll. Han trodde mig när jag sa att ”det skiter jag i” Jag klarar mig själv! Här knips det inte!

Tur man har sin iphone. Har hittat en rolig app: