Alicia hade feber inatt. Det gav mig tydligen lite tid att reflektera. Reflektera över saker som händer nu. Hur giriga vi är. Hur vi håller på att förstöra världen. Vi pratar om att vi ska vara så duktiga men det är vi inte! Och jag kan övergå Till att säga ja istället för vi… För jag är minst lika dålig. Jag kör bil korta sträckor för att det är för kallt att cykla. Vi har två bilar. Hade vi verkligen inte klarat oss med bara en. Mottot because we can verkar vara en drivkraft. Vi har byggt ett nytt hus och köpt massor med nya saker. Jag älskar det! Att ha fina Saker. Saker som producerats och gett massor med utsläpp som förstör vår miljö. Jag äter kött. Säkert varje dag. Ibland flera gånger om dagen. vi fyller vår soptunna med sopor. Tänk så mycket sopor som samlas upp i världen om alla slänger bara hälften av det jag slänger. Idag regnar det mer. Bryr jag mig? JA det gör jag när jag sitter och tänker mina stora tankar. Men sen när man går här och lever i nuet, ja då åker man och handlar en gång om dagen ja då tänker man kanske ändå inte så mycket på vart världen är på väg. Detta konsumtionssamhälle för att varje människa ska ha det så bra som ens tillgångar tillåter. Jag tycker en åtgärd skulle vara att ha en bilfri dag i veckan. Man får alltså inte använda sin bil på tex söndagar. Det borde väl alla klara. Eller? Kanske man ska ha en köttfri dag i veckan…. Funderingar…. Nu har min febrigs tjej vaknat. Ska fundera vidare på detta…

idag är en bra dag. många dagar är bra men just idag har jag tänkt på hur bra mycket är! Jag är så glad att jag fått vara mammaledig det här året. Och dessutom mammaledig med barn nr 3. Det känns som att man fått massor med tid mer än att man fått mer jobb. Jobbet med tre barn är enklare än med ett. Med ett barn är man fylld med oro och ovetskapen om vad som komma skall. Med två barn är man mer rutinerad men i vårt fall är det ganska tätt mellan Matilda och Ellinor vilket innebär mycket jobb med små barn. Nu med trean får jag hjälp av båda barnen! Alicia blir underhållen och allt är toppen. Eller just det så är det absolut inte! Det finns stunder när jag har sår i öronen och bara tänker hur underbart det skulle vara om man bara fick vara själv och ligga på soffan och titta på tv, sova en hel natt och bara tänka på mig själv. Men ett liv utan mina barn. Nej, det finns inte. Det ger så mycket. för att inte tala om vad de ger varandra. Även om de inte själva förstår det!… Än… Jag har också fått tid nu att njuta av vårt hus. Jag tror jag hade blivit tokig om jag hade behövt åka härifrån på dagarna. Jag bara älskar att gå runt och titta och fundera på vad som ska göras näst. Visst, för fröken projekt är det kanske inte alltid hälsosamt men jag tror att jag tids nog hittar en bra balans. alicia går inte ännu.  Hon är försiktigheten själv. Lik Matilda. Ellinor var en ångvält och gick vid den här tiden. Alicia tar tid på sig. Ellinor är superduktig på att prata. just nu kretsar dock det mesta kring bajs och prutt. Hemma och på förskolan. Häromdagen sa hon att hon ätit pruttilutti hos Isabelle. Vi trodde det var ännu ett av hennes prutt och bajs snack. Men när hon sa att det var med hallon förstod vi att det var risi frutti hon menade. Vi skrattade så vi grät och ellie började gråta för att vi skrattade åt henne. Stackars lilla tjej! men det var ju så vansinnigt roligt! Nu är det snart daga att göra lite fina bilder på huset! Det börjar verkligen bli färdigt!! Inomhus är vi så gott som klara!

 Å

föräldrledig men hinner inte ens med att uppdatera. Vill ju uppdatera så jag kan backa sen när jag längtar tillbaka till den här tiden. Just nu är jag hemma hela dagarna. Jobbar en del, fixar och när Alicia är vaken så gör jag sådant som underhåller henne. Då kan man alltså inte sitta med en dator. på tal om sitta så sitter Alicia. Hon lärde sig bär hon var 6 månader. Nu börjar det verkligen gå undan. Hon äter mer och mer. Jag ammar henne 3-5 gånger per dygn. Och nu kan jag inge minnas att hon var en grönsak… Fastän jag försökte ta vara på tiden, stanna upp och bara krama henne. Huset jobbar vi vidare med. just nu är vi i full gång med trädäck. Plattor och trappa är klart. En stark längtan att uppfarten blir klar finns. det är så lerigt så det finns inte. Förbereder så smått inför julen. Har beställt julstjärnor, bestämt var granen ska stå. Oerhört viktigt! Och nu ska vi ha en hög gran! Ska bli väldigt spännande.

och inte vilken vardag som helt utan en vardag jag faktiskt njuter av. Visst är det mycket ibland och visst tappar jag humör och tålamod. Men det har jag alltid gjort. Nu borde det ju vara mer förståeligt men på något sätt så anpassar man väl sig efter de situationer man hamnar i. Alicia är helt underbar. kan inte föreställa mig ett liv utan henne. Jag njuter lite extra nu eftersom hon fortfarande ligger där jag lagt henne, sover bra, sover ganska mycket på dagarna och är otroligt glad och nöjd. Men snart drar hon iväg. Hon älskar livet på mage. Då har hon full koll. Innan la jag henne på rygg i hopp om att hon skulle ligga där. Men det dröjde inte många sekunder innan hon låg på mage igen. Hon har börjat smaka lite mat. Banan, gröt och avokado. Banan är en favorit. Hon riktigt njuter. Amningen håller jag i ett tag till. Men det närmar sig ett slut. Kan inte förstå att jag med väldigt stor sannolikhet aldrig ska amma igen.

Imorgon kommer elektriker och ska sätta upp fasadbelysning. Äntligen! Huset kommer bli helt. Ska bli helt fantastiskt. Då kommer jag också se till så att vi får upp lite före och efter bilder. vi har också börjat fundera på bröllop och en Thailandsresa. Bara roliga saker. Men det är huset också. MeN även om det är roligt kan det bli mycket. Och lagom är ju bäst… Vi har några stora saker kvar innan vi kan andas och mer leva i huset som alla andra. Rensa och få i ordning i garderob. Friggebod, lilla stugan och skjul. Och trädgård. trädgården kommer vi dock i tr göra själva men rensa kan ju ingen göra åt oss. Så den får vi ta tag i. Men lilla stugan används på sommaren så det är ingen stress med att bli klara där. Jag ser framför mig ett jättemysigt gästhus. Vi ska säyta in kök och göra en mysig altan på baksidan. Kommer bli jättebra!

Och… Henrik är sjuk igen. Denna gången vet vi inte vad det är men troligtvis magsjuka. Vi äter inte bra… Tyvärr. Det är gott med pizza och det är enkelt att ta fram köttbuklar och makaroner till barnen. Och variera med korv… Tur att det snart är daga för dagis och förskola igen. Alicia är en liten ängel. Hon är så glad och snäll. Rullade från rygg till mage när hon var bara tre månader. Nu är hon 4… Gillar att ligga på magen och älskar när man pratar med henne. Matilda och Ellinor tar hand om henne och kan verkligen underhålla henne längre stunder. Precis nu ligger Ellinor i babygymmet med henne och berättar sagor. Huset artar sig. Ovanvåningen är användbar även om den inte är köar. Sofforna är snart på plats där nere och det känns jättebra. Men vi känner oss slutkörda. Känns som att vi skulle bevöva sova en vecka.  

Det är väl inte direkt någon avkopplande semester vi har. Men en vecka var barnen i Småland. När jag säger barnen så tänker jag att alla våra två barn var där. Man glömmer Alicia ibland. Det kändes som rena semestern att bara ha Alicia vi var iväg och fixade massor av saker, köpte vin och godis och åt god mat. men samtidigt var det riktig kaos i huset. Massor av hantverkare. Vi hann dock bli så gott som klara med barnens rum vilket blev en rolig överraskning. På söndag ska hela ovanvåningen vara klar och nu i dagarna även friggan. Så mycket jobb återstår men det är i rätt riktning! Längtar efter att kunna möbler ovanvåningen, att kunna packa upp de saker som ligger nedpackade. Och Alicia blir bara mer underbar för varje dag. Hon har vänt sig från rygg till mage. Hon känns stark. En bra egenskap för en orolig mamma. Men denna åldern, 3 månader är så mysig. Man vill bara stanna tiden!

Nu är henrik äntligen ledig. Till den 10E augusti. Det blir inte riktigt som förra sommaren. Då hade vi en lugn sommar med två barn som klarade sig mycket själva och sov länge och gott om nätterna. Jag ska inte klaga på lilla Alicia. Hon är så snäll! Börjar bli en riktigt mysig bebis. Men nu sitter jag här i vårt nybyggda hus. Tomten ser enas tiden ut som en lerhög och nästa som en sandlåda. Barnen måste ha skor på sig pga att där kan finnas glas och spikar på tomten. De drar in grus så dammsugaren går varm. En målare har varit här i tre timmar och på baksidan bygger två hantverkare en friggebod. Den felaktiga friggeboden fick flyga hem i fredags för att nu ge plats för en ny. En som kommer bli med rätt mått, mycket finare och dessutom billigare. Så även om det är lite annorlunda den här sommaren så är det ju ändå så här vi vill ha det. Sen är jag och Henrik lite olika. Visst Henrik kanske är mer realist. Jag vill gärna göra allt själv men det finns inte riktigt tid till det. Tre barn kräver ju lite tid… Men studsmattan är uppe. Känns som att det är mattan våra barn får gå på den här sommaren. Nästa sommar hoppas vi att den mattan står på en fin gräsmatta.

Det som skulle bli en nästan daglig uppdatering blev allt annat. Det har varit en känslomässig bergochdalbana. vårt hus skulle vara klart den 30e april. Idag när jag skriver detta är det den 21 juni. Jag är i huset men vägen hit blev lång och det är långt kvar. 30e april blev 30 maj och till slut hade vi besiktning den 1 juni. En besiktning med massor av saker som återstår att göra.

vi flyttade in så smått, men vår plan från början var att ovanvåningen skulle vara såpass klar att barnen kunde bo där. Idag har man färdigställt två rum men det är en byggarbetsplats och ingen kan bo där. Så vi bor nu i mammas sovrum och Henrik och Matilda och Ellinor bor i vårt sovrum. Det funkar men mamma längtar såklart efter att få flytta in. Just nu sätts hennes kök upp. Vi har haft alla våra möbler i vardagsrummet. Här har varit hantverkare dagligen. Vi har tömt radhuset. Det trodde vi skulle gå fort. Mitt i allt detta blir Smilla sjuk och det slutar med att vi får avliva henne. Vi ska göra en fin gravplats för roxxy, shira, tilda och Smilla. Alla djur som vi älskat så! Det är tomt utan smIlla. Men hon hade inte klarat av att bo i detta huset när det är så här. Och stackars Alicia. Hon bara hänger med. Tur att hon bara tänker på att äta sova bajsa och skrika. detta var första helgen som var lugn hemma. Hon har sovit så gott i sin vagn. Anda dagar har hon bott i bilstolen hon skrattar mycket. Tycker om att stå. Är väldigt stadig. Hon sover bra. Men ett tag började jag vänja mig vid att hon sov mellan 6-9 timmar utan att äta. Men så är det inte längre. Nu äter vi var 4e timme igen. Men hon sover fortfarande bra. Det är fantastiskt att bara ligga och titta på henne. om jag inte hinner njuta så mycket av henne på dagtid så gör jag det i alla fall nattetid. Hon ligger näta mig hela natten. Och jag är inte beredd att hin ska sova i egen säng ännu. hoopas inte hon är det heller. Vi har i alla fall idag fått lite ordning i huset. vi har plockat och städat som galningar. Men så värt det är det. Nu känner man lite mer lugn. Nästa projekt är att få rätt på min garderob. Energitjuvar! När det blir fel! Har fått jättefina skjutdörrar men nu upptäckte Henrik att de inte passar med inredningen. Så nu får jag antagligen vänta till augusti på nya dörrar. Så nästa projekt förutom det…. Är hallen. Den kommer nog bli riktigt riktigt fin…. Bilder kommer! Så här ser det ut efter städningen 

Och huset är snart klart! Nu är det mycket som är roligt, men också så otroligt stressande. Jag och Henrik är inga bra föräldrar. Vi skäller och tjatar på våra barn och mår jättedåligt av det. Men det är så otroligt mycket som ska klaffa med huset nu. Och hur mycket folk säger till oss att ta det lugnt och låta saker vara (”vi gjorde misstaget att stressa för att få det perfekt och det ångrar vi”). Men det är svårt att ligga på soffan när hantverkare står och stampar för att de behöver material. Vi kan inte heller köpa alla tjänster. Det hade vi gjort om vi varit miljonärer. Men även en miljonär måste fatta beslut om han/hon vill ha ett hem som är personligt. Vårt hus kommer inte vara i närheten av klart detta året. Ändå är det så galet mycket. Just nu håller de på för fullt med ovanvåningen och där levererar vi gipsskivor, reglar, och vi har beställt dörrar som kommer levereras denna veckan.

Vi ska ha tapet i barnrummen, jag ska beställa nya sängar. Jag håller på att sy gardiner till de stora fönsterna. Det är sommar och vi kan inte bo där utan gardiner. Markis eller persienn känns alldeles för dyrt eftersom vi inte helt vet hur vi vill ha det. Så även om jag är glad för att våra vänner vill oss väl så känner jag ändå att jag inte hade mått bra av att inte göra något och bara låta allt fallera. Jag vet att det kommer bli tufft. Ett nybyggt hus är mycket jobbigare än att bara flytta till ett annat hus, jag vet, men det är också så himla mycket roligare. Så även om det är jobbigt kommer det vara så himla roligt. Igår var jag i huset. Köket är på plats. Jag ville knappt gå därifrån. Jag bara stod och tittade. Det är helt underbart! Jag kan inte fatta att det ska bli vårt hem. Det kommer bli så fint!

Och sen har vi då lilla Alicia. Som jag gråtit en del över. Jag har inte tålamod. Hon har varit väldigt gnällig. Jag vet inte om det är så att jag är trött, stressad eller inte har tålamod, men jag orkar inte när hon bara gnäller. Så fort hon vaknar gnäller hon och på kvällarna….Detta har börjat avta något. Nu har hon varit ganska lugn i två dagar, så kanske är det en vändning på gång. Jag vet ju att barn är gnälliga, framförallt på kvällarna. Och jag vet ju att de har ont i magen för att tarmarna ska rätta till sig. Så det gäller nog bara att hålla ut ett tag. Idag har jag fått första leendet. Och det går rakt in i hjärtat. Helt underbart.

tredje barnet. Någonstans borde man ju bli mätt. Man borde vet hur det är, hur det känns. Been there, done that. Ändå är det stort och mirakulöst med barn. Se bara på dessa bilder. Många stolta! Och sen tänker jag att även om en bebis bara gråter och gråter, är arg och missnöjd. Så älskar man så oerhört mycket.

Alicia är idag 4 veckor. Hon tittar mycket mer! Hon är nog inte blind som jag trodde. Skönt också att hon inte hade downs syndrome som jag också trodde…. Det verkar som att hon är frisk. Jag kan inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna tre friska barn. Det är verkligen lycka!

Men visst, hon sover fortfarande mycket 😉

Till Matti och Ellies stora glädje för då kan de vara ute och fika kanelgifflar

Tapeten i barnens rum, kombinerat med att  måla någon vägg i rosa och lila. Jag tror det blir jättefint!

Så kom hon. Inte alls som mamma hade planerat…mellan den 2-4 april, utan punktlig som en klocka på utsatt datum den 7e april.

Innan den 1a april ville jag inte hon skulle titta ut. Jag kände mig inte ens redo för det.  Men så var det något i mig som kom igång den 1a. Jag började bli förväntansfull. Fortfarande rädd för smärtorna, men kände att jag ville se mitt barn. Tyckte också det hade varit perfekt om hon kom där under påsken när alla var hemma och jag slapp gå tjock till dagis och lämna och höra alla frågor: ”snart dags”, ”nu är det inte långt kvar”, ”vet ni vad det blir?” osv osv. Jag har inte haft det minsta emot dessa frågor innan, tvärtom så har jag gillat att folk har brytt sig, men så kom man ändå till den där gränsen att jag inte vill svara på frågorna. Handlar kanske lite om nederlaget i mig. Jag har ju inte planerat att bebisen ska födas efter utsatt datum. Och jag skulle ju inte kunna ha fel! Det går ju bara inte. Men hur mycket kan jag egentligen planera! På söndagen frågade mamma om vi ville komma på middag på måndagen. Jag sa att jag hoppades att vi inte skulle kunna…..Men så blev det. Och mitt humör denna dag. Jag var så arg. Det var inte det att jag förstod att hon skulle komma, men att jag inte kunde bestämma när, utan det kändes som att hon aldrig skulle komma bara för att hon inte hade kommit då. Jag hade haft en del förvärkar, men de hade försvunnit lika snabbt som de kommit. Och varje gång de försvann kändes det som man gick ett extra steg tillbaka. Men så på måndag natt, då kunde jag inte sova igenom värkarna. Jag vaknade vid 1 på natten och hade ganska ont. Låg kvar en stund och tänkte att det nog skulle släppa. Men det gjorde det inte. Tänkte att jag skulle börja klocka värkarna. Upptäckte att de kom med bara 2,5 minuters mellanrum. Det gjorde mig lite orolig. Värkarna gjorde inte jätteont, och jag visste att jag inte skulle föda, men jag var orolig om ifall att mitt vatten skulle gå eftersom det de andra gångerna gått så vansinnigt fort efter det.

Sen gick slemproppen och värkarna fortsatte. Vi bestämde oss för att åka in. Henrik ringde hem mormor och Bertil och vi ringde till Lund. Där var fullt! Jag blev helt ställd. Jag skulle ju inte föda i Malmö. Kände ju dock att jag inte direkt hade något val, så jag ringde malmö. De sa att jag var välkommen in. Vi åkte. Hade oregelbundna värkar när jag kom in. Det var lugnt i luften och även inne på avdelningen. Jag blev uppkopplad på CTG kurvan och sedan undersöktes jag. 2cm!!! Men 2cm var ändå 1cm mer än när jag kom in och skulle föda Ellinor med 12 timmars värkar bakom mig. Barnmorskan sa att förstföderskor  hade skickats hem, men att nr 3 kunde vara lite lurig. Vi tog några varv inne på förlossningen. Gick runt runt runt. Jag hade väldigt ont. Bebisens huvud tryckte på neråt så mycket att jag hade lite svårt att gå. Till slut gick jag in och la mig och då kom värkarna mer glest. Barnmorskan slutade sitt pass och en ny kom in. Hon sa att jag fick stanna. Vi kom fram till att det ändå kunde vara bra att göra något så jag skrev ett mess till Helena, som jag misstänkte kunde vara hemma. Vi fick komma hem till henne. Vi var där i 3 timmar. Värkarna kom mer intensivt, även om Henrik var väldigt negativ. Han trodde inte alls jag skulle föda ens den dagen. Jag kände att jag fick mer ont. Till slut bestämde vi att vi åker och köper något att äta och sedan åker vi tillbaka till sjukhuset. Efter en halv hamburgare och lite ramlösa var vi på rummet igen och hann säga hejdå till den barnmorskan som kommit tidigare imorse. En ny kom in som undersökte mig. 4 cm. Så lite bättre. Lavemang kan ge värkarna en skjuts, så det fick jag. Herregud så äckligt det är! Och att det fungerar som det gör. Hjälp! Satt på toaletten med värkar som skar genom kroppen. Sen bara ökade det. Det började göra riktigt ont. Vattnet hade fortfarande inte gått och barnmorskan menade att huvudet låg för högt upp för att det skulle vara läge att ta hål på det. Min barnmorska hade tidigare sagt att huvudet låg långt ner. Jag kände att det pressade på i magen. Det gjorde väldigt ont. bara tanken att hon skulle undersöka igen när man hade värkar så tätt gav mig panik. Men hon skulle göra det. Vid det här laget hade jag fått in lustgasen. Den är som en dröm. Att mellan denna fruktansvärda smärta få sväva iväg lite och känna lite glädje. 5 cm säger barnmorskan. Jag är väldigt omtöcknad, men lyckas få fokus på henne och jag tittar på henne med en arg blick….. ”du skojar!” Jag trodde verkligen att hon skojade. Nu hade jag väl varit igenom det mesta för att kunna få bli fullt öppen. Hon skojade inte. Jag kände att bebisen tryckte på och fick en känsla att jag ville att de skulle ta hål på hinnan. Barnmorskan kändes lite frånvarande. Nu har kanske inte jag bästa tidsuppfattningen, men jag fick verkligen panik och bara skrek. När Henrik säger ”vänta lite” blir det inte bättre. Jag skriker RING!!! Vi pratar i samma veva om Epidural. Jag har inte fått detta innan. Många säger att det ska vara helt fantastiskt, men jag gillar inte det här med ryggmärgsbedövning. Och i det här läget har jag redan hållit på och haft jätteont så otroligt länge att jag inte vet om det hjälper att jag slipper det en liten stund. Till slut kallar barnmorskan in en äldre rutinerad barnmorska. Nu bestämmer de sig äntligen för att det är ok att ta hål på hinnan. Och som de andra gångerna. En sjö rinner ut och krystvärkarna kommer igång i stort sett omgående. I detta läge försöker jag hålla koll på lustgasen. Jag suger på den i stort sett hela tiden eftersom jag knappt kan känna när jag inte har värkar. När krystvärkarna kommer gör det så ont att jag kräks. Det känns som att någon skär med kniv inuti magen på mig. Jag hör Henrik. Han börjar prata om att det börjar närma sig. jag förstår inte riktigt vad han menar. Men när huvudet börjar komma ut så gör det så vansinnigt ont. Jag kan aldrig beskriva den smärtan. Sen säger barnmorskan och Henrik att jag ska ta i så hon kommer ut. Då är jag så borta att jag minns att jag tänker: ”nä, jag orkar inte mer, jag struntar i det, jag vill bara hem och slippa detta”. Men så inser jag nog att jag måste ta i en sista gång och då känns det som att de gräver i mig och fram kommer den här slemmiga lilla varelsen och jag tänker skrik skrik skrik. Och det gör hon till slut. Och sen har jag henne på bröstet. Min lilla tjej. Hon kom ut! Och hon är vår! Och så liten. Så liten att jag inte kan förstå. 17 timmar tog det. Min snabbaste förlossning. Matilda tog 48, Ellinor 24 så jag borde väl vara glad för 17! Men när man hör om de som åker in och föder utan att knappt ha haft en värk. Timmarna efter att barnet kommit upp på ens bröst är underbar. Smärtan försvinner och det finns bara glädje. En ny människa, som har legat i min mage. I min mage! Jättelänge och jag har inte vetat hur hon skulle se ut även om hon varit med mig varenda minut och vartenda steg jag tagit de senaste 9 månaderna. Efteråt kände jag ”vidrig förlossning”, men så snabbt det bleknar. När man ser detta lilla huvud som ska bli en liten tjej med stor personlighet. Då är det som att man skulle kunna tänka sig att göra det igen. Man vill minnas varenda minut av förlossningen. Jag vill berätta för alla när jag handlar blöjor på ica att ”jag födde en bebis igår!!!!”

Nu är vi hemma med vår lilla Alicia och jag vill bara hålla fast vid känslan att jag har fött henne! Att jag kämpade så för att få ut henne till denna värld. Att hon är, vad vi kan se, välskapt. Hon vägde 3510g och var 51cm lång. Hon är en Blondie och världens finaste. Ska bli spännande att se vad det blir av henne.