Är det bara jag som inte riktigt orkar med livet. Jag borde bara älska det, och det gör jag ibland. Men ibland känns allt jobbigt. Jag hatar alla måsten. Vi har en utekatt som kommer in och sover lite några timmar då och då. Jag skulle vilja hoppa in i henne hjärna. Hon bara accepterar allt. Sover på filten och verkar njuda fullständigt. Sen slänger jag ut henne och då går hon omkring ute. Fast undrar hur hon har det. Jag sover i min säng, vilket faktiskt är ganska skönt medans Lizzy (kan ju kalla katten vid dess namn) jagar möss och fåglar. Fast det gör hon väl för att hon tycker det är kul… Jag blir bara så trött på alla mina tankar. De är så många. Så många att jag blir svimfärdig. Förkyld har jag varit i över 1 månad, och det gör ju inte saken bättre. Känns som att det alltid kommer vara så här. Känner mig också så ensam i mina tankar. Varför? Skulle jag kunna gå och lägga mig och vakna om sisådär 2 veckor. Då borde jag ju känna mig utvilad. Trots att jag har en helt underbar familj! Henrik, mamma, pappa, bror och inte minst världens snällaste lilla dotter. Och denna dotter! Shira (min förra bebis tillika hund) fick mig att känna mig behövd och jag var så rädd att något skulle hända henne. Men detta känns ju tusen gånger värre! Jag är så rädd att något ska hända Matilda att jag ibland inte vill ha henne. Snacka om moment 22.

Jag har mycket att lära mig! Jag måste bara få må bra så jag kan uppskatta allt som är så fantastiskt! Alla runtom mig säger att det tar tid. Men jag har ju så bråttom. Jag hinner inte! Vill inte att det ska ta tid. Finns det någon quick fix?

Lite bilder på min rädsla…