Nu var del längesen jag skrev något här. Fick ner mina tankar när jag hade varit nere och skrapat på botten, men ändå fått en skymt av ljuset. Så här i efterhand är det läskigt hur dåligt man kan må och ändå inte riktigt kunna greppa orsaken.

Det vände när det började snöa. Jag tror jag behövde ljus. Hur konstigt är inte det. Jag har alltid längtat efter den mörka tiden. Har alltid tyckt det var så mysigt att vara inne och somna när det är mörkt och vaknar när det börjar ljusna. Men inte nu längre! Nu kunde jag blända mig själv med en lampa för att sluka ljus.

Nu har det snöat i mer än en månad och jag har mått bra lika länge. Jag har varit ledig hela julen och haft det jääääätteskönt. Har fortfarande hjärtklappning och jagar upp mig inför småsaker. Tidigare kunde jag längta efter fester och ville inte att de skulle ta slut. Likadant julafton. Jag längtade ihjäl mig efter dagen och var så ledsen den 25 när det inte var julafton längre. Nu kan jag innan julafton längta tills det är över. Jag tror det är oron i mig. Oron för att jag inte hinner få det fint i tid. Oron att Matilda ska bli sjuk, och oron för att jag själv ska bli sjuk och inte orka. Förnuftet igen som talar med mig hela tiden säger ju att det inte spelar någon roll. Jag kan ju inte innan jag blir sjuk påverka någonting!

Hur som helst så har vi haft en mysig jul. Vi var hemma i vårt hur både till jul och nyår. Matilda har varit en liten ängel! Nu är det i och för sig väldigt roligt att klättra upp på bordet och hoppa på det, men är det inte värre än så, så är det ju ganska bra.

Ska lägga ut lite juliga bilder snart! Känner att det kan passa in.