Det blev gympa även i lördags. Matilda älskar att vara med på gympan! Hon är så duktig. Men blir smått förbannad när hon inte får hoppa i trampetten.

Fast varför skulle inte hon få hoppa i trampetten?! Pratade med Henrik efter att han lämnade Matilda på dagis. Då berättade han att ”vi gick in på toaletten för att borsta tändera och då tänder Matilda ett ljus” Ungen är 2 och kan redan tända ljus! Så varför inte få hoppa i trampett då! En lite volt klarar hon säkert!

I lördags blev det upp och ner i ribbstolarna…

Är så trött på denna mage nu! Har sovit jättedåligt 3 nätter i rad och tänkt: ”jag är beredd, sätt igång det här nu så jag kan bli normal igen!” Ändå skulle det i värsta fall kunna vara 5 veckor kvar. Men så blir det ju inte eftersom jag redan planerat att hon ska komma den 4 oktober.

Barn n2 2 känns (just nu i alla fall) mycket större än barn nr 1. När jag väntade Matilda hade jag ju ingen aning om vad som komma skulle. Jag som inte ens gillade barn särskilt mycket. Men mitt sunda förnuft sa mig att jag skulle älska mitt barn. De gör ju faktiskt de flesta föräldrar, även om det alltid finns undantag.

Tänk att barn har fötts överallt, alltid. Och ändå är det så stort. Vi kommer gå från att vara 3 personer till att vara 4. Även detta skrämmer mig. Nu vet jag ju att det kommer bli jobbigt, det kommer bli oroligt, många vakna nätter, gnäll på kvällarna…Men jag vet ju också att bebisen kommer växa och bli en person precis som Matilda blivit. En person som man älskar att krama, titta på, vara med. En person där man inte ens vågar snudda vid tanken på att något hemskt skulle kunna hända henne. Ett exempel är att om jag ser ett barn vara taskigt mot Matilda, tex tar något från henne, så finns det något där inne i en som vill gå fram och skrika och skaka det barn som var taskigt. Tur man har spärrar och lite sunt förnuft. Matilda är faktiskt inte guds bästa barn alltid och hon kan också vara lite taskig.

Igår nös Matilda jättemycket på förmiddagen. Då kan jag ligga vaken och oroa mig för just hur sjuk hon ska bli. Nu hör det till saken att hon varit hemma max 5 dagar sedan hon började på dagis, och då har det bara varit lite hängigt. Hon har bara varit förkyld en gång och det var under semestern. Så jag borde ju bara vara glad att jag har en dotter som är sjuk så sällan. Men det är väl det här oförberedda. Och även om det bara är en liten förkylning så vill man ju inte att hon ska må dåligt.

Tillbaks till den som ligger i min mage, lugnet före stormen. Kommer du den 4e? Snälla, kan vi inte bara bestämma detta! Vad du än gör, vänta inte till den 18e. Men i min teori, (Och faktiskt även bevisat) så kommer det bli tidigare. Mamma födde både mig och Jimmy tidigare, och Matilda kom tidigare. Vi har i våra gener hur länge bebisen stannar i magen. Det är mamman och pappan som bestämmer. Nu vet vi dock inte hur Henrik är född. Så mycket han skulle vilja veta om sig själv som han aldrig kommer få reda på. Men han hanterar det fantastiskt! Jag tror han känner att han har sin nya familj nu och uppskattar det enormt. Vad skulle jag gjort utan mamma och pappa!?! Ja, ens barn betyder mycket och de är så oskyldiga att man inte kan tänka att något ska hända dem. Men föräldrar…. Det kanske tog 20-25 år innan jag visade att jag uppskattade dem och det skäms jag lite för. Men NU, 32 år gammal förstår jag verkligen! Vet inte vad jag skulle gjort utan er mina älskade föräldrar!

har lite TV tittande i sig. Men hon älskar det! Och just nu älskar mamma också att hon älskar det! Så efter bad med pappa blev det till att ligga och titta på Saltkråkan (inte lika poppis som pippi, men det funkar)

I måndags var det dags för Funky Kids. Jag fick inte vara med utan det var Henrik som ”dansade” med Matilda. Vi vet inte om hon inte gillade, om hon var för liten, för trött, eller att upplägget var dåligt. Det var nog upplägget som var dåligt…Kan ju inte vara vår dotter det är fel på.

När vi kom hem höll hon på att somna så fort vi satte oss i soffan. Hon hade haft en sömnfri dag på dagis igen, så då det förklarade varför hon inte var helt på topp. Henrik tyckte dock att upplägget faktiskt var dåligt. Det skulle nog ha anpassats mer för den ålder det faktiskt är, 2-3 år. Repetitioner är ju viktigt för barn, men här var det tydligen inte mycket av det, och då tappas en hel del av helheten.

En liten som börjar bli stor på väg till dagis i sin opsy daisy jacka som hon fått av mormor (som btw har blivit helt besatt av att fynda på Tradera, men det ska jag inte prata om här). Och precis innan hon öppnar dörren så kastar hon nappen, för den har man ju inte på dagis.

säg vem som vackrast…..usch nä, det blir ingen fortsättning. Jag har inte många bilder på min mage den här gången… Med tanke på vad jag skrivit här innan så kanske det är förståeligt. Men nu finns den otroligt smarta fotograferingstekniken: ”fotografera dig själv i spegeln och håll kameran framför ansiktet” Jag gillar den! Då behöver man inte göra någon ful min, men man kan ändå ta ett foto på hur magen ser ut. Detta är då i v 37.

Från och med helgen är hon väldigt välkommen att lämna min kropp. Jag ser gärna att någon annan hjälper till att bära och att jag får sova ensam. Visst det har varit lite mysigt, och jag kommer säkert sakna det ibland att ha bebis i magen, men just nu tänker jag mer på att komma i mina vanliga kläder och kunna börja mig för att plocka upp något från golvet utan att behöva göra det i en 80-årings takt.

På tal om spegel, så är jag väldigt nöjd med min betsning. Denna spegel var tidigare i ek och passade inte in någonstans. Jag ville inte måla den, rädd för att förstöra den. Men samtidigt, om jag ändå inte ville ha den uppe, så var kanske risken värd att ta. Så lite bets på den, så blev den jättefin i hallen! Tycker jag…

Det var en bra morgon, även om jag sov dåligt och nu är riktigt trött.

Matilda har inte kissat alls på natten, så vi provade att sätta henne på toaletten. Hon har tidigare inte visat något som helst intresse för att bli av med blöjan kan ju tilläggas, och vi har tänkt att det få väl vänta då till hon själv vill.

Men så satt hon där och plötsligt kissade hon, och man märkte att hon förstod att det var bra! Så nu får vi se om hon kanske vill bli blöjfri. Sen är det ju helt absurt…Att man kan bli så stolt för att ens barn en gång kissar på toaletten. Nu börjar jag förstå varför mamma och pappa alltid tycker man är så duktig, fast man inte är det! Nu vet jag att de tänker ”du är ju visst duktig”. Men så är det inte, det är bara det faktum att man blir stolt varje gång ens barn gör något bra. Fast hur länge håller det i sig?

Efter toalettebesöket blev det påklädning och håruppsättning. Fotografering på dagis idag. Det är också stort! Snälla Matilda var inte arg nu! Dagispersonalen sa igår att hon är VÄLDIGT sotis på de små nya barnen, och att hon blir så ARG så ARG när hon inte får som hon vill. Puh…hoppas det bara är en fas….tyvärr lite väl lång, men snälla försvinn snart!

Hon skulle absolut ha sin väska med sig. Jag tänkte att hon kunde ju ta den andra väskan till dagis, men icke. Den slängde hon och sprang och hämtade den andra. Och sedan hittade hon matchande gummistövlar till det.

Så så här fin var hon när det var dags att bege sig till dagis.

Fortfarande tjock! Då är det skönt med avlastning. Jag älskar att få hjälp. Alltid såklart, men samtidigt vill jag inte begära för mycket av någon. Mina föräldrar ställer upp så fort jag ber om det. Jag försöker att inte fråga för ofta. De har så svårt att säga nej så man får själv se till att det inte blir oftare än de egentligen vill…

Men just nu så är det skönt! Igår passade Henrik på att åka och spela golf efter gympaträningen mellan 9-11. Han var hemma vid 18.30. Det hör till att vi bjöd hem några kompisar på middag på kvällen, och även om man gör det enkelt så är det ändå en del att fixa. Och med en liten tjej som vill gå till lekplatsen och däremellan kräver en hel del, då är det skönt att få hjälp. Jag orkar knappt med mig själv för tillfället. Att vara start och tålmodig inför Matilda är så gott som omöjligt. Jag har svårt att behärska mig. När man inte kan prata med ett barn måste man visa. Men eftersom jag inte kan vara uppe och gå hela tiden och rätta henne när hon gör fel, blir det istället att jag nästa i förtvivlan pratar (läs ”nästan skriker”) för att få henne att förstå vad hon får och inte får göra. Efter gympan igår kom pappa! Första räddningen. Då kunde jag sova en stund. Han gick en runda med Matilda, som alltid brukar somna inom 30min…Det tog över en timme för pappa. Jag tror hon visste att han skulle gå till något roligt ställe…Han tog henne till designstation nere i skanör. Där finns det fina grejer och då kan man ju inte ligga och sova!!

Till slut somnade hon. När pappa åkt hem kom Jimmy och Anna. Sedan tog de med Matilda till lekplatsen. Jimmy har köpt en kamera, och jag undrar om han inte är (kan det vara möjligt) mer fototokig än vår pappa. Han tog massor av bilder på Matilda. Här är några!

av typ 300….

Mamma köpte Teletubbie dansar till Matilda. Det skulle hon nog inte ha gjort. Hur kan en två åring ha sådan makt att hon får upp 8 vuxna för att de sedan ska dansa rung i en ring till dessa knubbiga tv bebisar!! En efter en försökte vi smita, men Matilda hade stenkoll och gick bestämt och hämtade den som försökte komma undan dansen.

När vi började tänka på att vi skulle få en bebis till, och det praktiska kom upp så tänkte vi ”man behöver ju inte köpa något nytt”….hmmm… så blev det inte. Nu är man ju mycket mer rutinerad, så nu vet man vad man verkligen BEHÖVER.

Vi har införskaffat:

– Ett nytt baby gym (det gamla var inte tillräckligt färggladd för barnets utveckling)

– En ny babybjörn bärsele. Den gamla fick jag jätteont i axlarna av.

– Nya påslakan. Man behöver ju det.

– Ny vagn. Egntligen den enda självklara.

– En vagga. Nu har vi två våningar och då kan det vara skönt att ha en plats på nedanvåningen där bebisen kan sova när vi inte är där uppe. Denna affär är jag stolt över. Svarade på en annons på blocket och det slutade med att vi fick den. Fick köpa en madrass till bara.

– Ny matta. Måste ju ha en matta så det blir lite mysigt. Även här vad jag duktig och fick den billigt. Henrik tyckte nog den var fin. Han verkar inte ens ha noterat att den är där. Det är en bra egenskap med Henrik. Han ser inte när jag köper något nytt!

Igår var jag en sväng på IKEA. Skulle köpa madrassen till vaggan. 79kr btw… Jag trodde att jag för första gången skulle komma ifrån Ikea med bara det jag åkte dit för att köpa. Men så blev det inte. Jag köpte tvättkorg, förvaringslådor och ljus också… Mycket bra att ha.

Förvaringlådorna ska väl egentligen användas till saker…

Nu vill jag bli av med magen. Samtidigt som jag skriver detta så känner jag motsatsen och tänker…Nä den får gärna stanna inne i magen ett tag till. Kluvna känslor. Helst skulle jag vilja lägga mig under täcket, gå i ide, tills bebisen föds för jag orkar inte mer just nu.

Jag är superfet, ful, orörlig, det gör ont överallt, skorna klämmer. Vill köpa ett par bekväma skor två storlekar för stora, men vill inte lägga pengar på något som jag inte kan ha om två månader. Samtidigt svälter barnen i Afrika…. Men jag är mina egna problem närmast. Just nu är ju mitt problem att det finns för mycket mat! Jag borde leva på sallad så jag inte gick upp mer i vikt. Som om det skulle hjälpa. Vätska är väl en stor del nu. Skönt att säga. Hoppas att det denna gången verkligen ÄR vätska. Då blir det lite lättare när man ska bli av med det.

Jag vill bära Matilda, men det går knappt längre. Det gör riktigt ont i magen och jag har ingen lungkapacitet för att göra det. Men vad gör man när man är ute? Matilda går lite lugnt och är glad, leker lite med en pinne och en sten vid en brunn. När jag säger att vi ska gå, vägrar hon! Då är vi en bra bit ifrån cykeln. Kan säga att det blir en bra fajt, som slutar med att hon vinner. Innerst inne vill jag släpa henne längs gatan så hon förstår att jag inte kan bära henne, men samtidigt vet jag ju att hon inte fattar att jag inte orkar bära henne. Så jag tar henne demonstrativt under armen och går snabbt som bara den bort till cykeln. Matilda skriker och jag försöker att inte skrika.

Och klättringen….Jag kan ju inte gå själv till lekplatsen när denna vildning ska upp i repen och klättra. Tur pappa var med…

Åter till mina världsliga problem. Som just nu när jag tänker på det mest handlar om allt jag KAN ha på mig sen! Jag längtar efter att få träna, efter att kunna bära Matilda utan att det gör ont. Att kunna klättra med henne på lekplatsen. Att kunna gunga utan att fastna i gungan för att jag är så tjock! Det är sant! Jag får inte ens plats i en gunga längre! Vill kunna använda mina skor. Tror dock att detta är orealistiskt. En gång i tiden hade jag 37. Efter graviditeten med Matilda hade jag 38. Dessa 38or är för små nu, och min fasa är att jag inte kommer i dessa heller. Nu tänker många att det väl ändå inte är något problem. Nä, det hade det inte varit om jag haft obegränsat med pengar att handla nya skor för. För tänk…Vad behöver jag för skor. Jo, träningsskor. Ett par till innebandyn, ett par till gymmet, ett par joggingskor. Sedan behöver man stövlar på hösten, ett par bruna och ett par svart. Men man kan ju inte alltid ha stövlar, när man behöver 2 par boots också. Sedan har vi rejäla promenadskor, alltså varma kängor. Här räcker det med ett par, men helst vill jag ju ha två. Sen kommer våren, då behöver man några gympaskor, tofflor, slip in, flipflops…Och på vintern innomhus när det är kallt. Ja då behöver man skor även för detta. Nu!! Förstå att detta är ett problem för mig!

Håll alla tummar att jag i alla fall får behålla storlek 38!

En bra dag som blev bra. MYCKET bättre än min förra födelsedag. Minns att jag förra året stod i köket, det ösregnade ute och jag var ganska ledsen… Hela huset var i kaos efter inflyttning och ej färdig renovering. Nu är huset iordning och jag vaknade tidigt och fick en skattjakt av Henrik. Han lurade mig! Och jag såg inte att ljuset i köket var borta! Blir så arg när jag inte upptäcker detta för att klura ut hemligheten…Hur som helst så fick jag två fina paket. Ett lexinton påslakan och ett amarone vin. Sådär kul att få goda viner nu, men den som spar han har (är absolut inte min filosofi)…

Det har liksom blivit en tradition…Jag får ett amaronevin varje julafton och varje födelsedag.

Längtar till en höstkväll när Matilda och den lilla sover gott, vi är pigga och kan äta en 3-rätters middag och dricka vin. Än så länge har det inte hänt på de här två åren, men vem vet, plötsligt händer det!

Vid lunch fikade vi med pappa och Lotta. Matilda låg och sov i vagnen. Jääääteskönt! Sen åkte vi hem, laddade om och cyklade sedan hem till mamma för att äta middag.

Jag har tur som har mina föräldrar. Vad hade jag gjort utan dem! Och pappa, om du läser detta, så skriver jag inte det bara för att du läser det. Det tror jag att du vet egentligen… Det är hemskt att tänka på hur många år det tog innan man blev tacksam för allt de gjorde för en! Tänk bara nu som man kämpar för att ens barn ska ha det bra i alla lägen. Men hon kommer aldrig ens att minnas det! Känner att jag får återkomma till detta ämne. Tacksamhet!

Dessa två gillar varandra. Roxxy gillar dock Matilda mest när hon sitter vid matbordet 🙂

Trodde Henrik…

Han var en riktig hönspappa. Gick till vårdcentralen med henne och det visade sig att det var ett insektsbett. HOn hade fått ett gäng sådana, men detta satt ovanför ögat. Stackarn…