Och jag hoppas att pappa (morfar) kommer och hälsar på oss. Annars blir det en lååång dag. Förkyld eller inte förkyld, det är frågan. När smittar man?

Matilda är inte lika intresserad av Ellinor längre. Inte lika mycket sparkar. Men hon tycker tydligen hos ska hålla huvudet lite bättre….

3 månader… Nu vänder hon från mage till rygg, och dessutom gillar hon att ligga på mage. Något Matilda inte gjorde.

Matilda fullkomligt älskar Pippi…

Detta är väl bevis nog…

Vad är det egentligen med Pippi!? Hon förtrollar varenda unge med sin tokighet, sina röda flätor, häst i huset och apa i docksäng.

Tiden går….Jag som vill att den ska stå still, samtidigt som den ska gå fort. Jag vill ha facit, även om jag inte vill veta om något hemskt kommer hända. Jag vill bara veta att alla i min närhet kommer leva i evighet, mina barn kommer vara små och söta, men samtidigt klara sig själva och utvecklas på samma gång utan att tiden går…Och kan det inte vara typ 1990…Eller? Njaaaa kanske ändå inte.

Så går mina tankar allt som oftast. Om jag skulle fråga Henrik hur han tänker skulle han bara säga att det inte är lönt att tänka på det som varit. Man kan bara påverka framtiden. Och hans föräldrar lever inte!!! Hade det varit mina föräldrar som inte levde hade det nog vara 1990 för all framtid!

Matilda har börjat på dagis. Hon ska gå 30 timmar i veckan nu, men fick mjukstarta idag med 4 timmar. Likaså imorgon. Hon var lite ledsen när hon kom dig. Nu är hon helt med och förstår allt man gör. Inte lika lätt att lura henne med andra ord, och man måste tänka sig för vad man säger.

Ellinor är 3 månader om en vecka. Jag börjar gilla att ha en liten bebis.

På tal om att tiden går så får bilderna nu berätta lite om vad vi har gjort i jul…

 

 

Att klä granen runt Lucia har blivit en tradition i Lehmann/Håkansson huset. Ja, det är Lehmann som bestämt detta och Håkansson har gått med på det. Eller han har i alla fall inte sagt emot (vågar inte). Matilda hjälpte till, men den blev fin ändå!

Vi tog en tur på stan… Smart val kom vi på i efterhand. Den 17e dec tog vi våra två barn på första shoppingturen inne i Malmö. Många var glada när vi kom med vår dubbelvagn genom drösen av människor. Det är ingen underdrift när jag säger att hela Malmö var på stan denna dag för att handla julklappar. Henriks fokus var att få ett sim kort till sin telefon… Sen skulle man amma. Vi hade flyt. Hittade några fåtöljer inne på subway där man kunde sitta relativt ostört.

 

 

 

 

Henrik var ledig några dagar. Det var så skönt att vara tillsammans vi 4. Jag hade riktig söndagsångest när han skulle börja jobba igen 🙁

Vi kunde gå ut och leka och vi kunde ligga kvar i sängen läääänge…

Julafton blev hos pappa. Saknar tyvärr bilder från lille jul 🙁 Kanske kan komma upp vid ett senare tillfälle. En passande bild är väl ändå…

 

Lehmann family -äkta vara

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men just nu är det faktiskt så att båda barnen sover. Allt man gör när de sover gör man lite med hjärtat i halsgropen. Tänker…nu ska jag ta det lugnt dricka en kopp te och bara vara, men ändå så skyndar man sig att göra iordning teet för att man ska hinna njuta av det. Sen skyndar man sig att dricka det för att man vill kunna hinna dricka upp allt. Sen under tiden planerar man nästa steg som man vill hinna med innan de vaknar. Hela tiden går man och undrar om de inte vaknar precis närsom.

Men se, nu har jag ju skrivit flera rader utan att de vaknat. Det är ju faktiskt svart på vitt att man hinner med lite ändå. Det ska jag komma ihåg.

Ellinor är med i en vaccinationsstudie. Man testar att vaccinera barnen vid 2 månaders ålder istället för vid 3. Dessutom får de vaccination mot Hepatit B. Vi var där igår och tyvärr var det ingen rolig upplevelse. Sköterskan hade svårt att hitta kärl på Ellinor så de stack henne 3 gånger och hon skrek så det såg ut som om hon skulle tappa andan. 3 stycken som höll fast henne och letade efter kärl och så jag med tårarna som rann. Hon fick bedövningskräm så det gjorde inte ont, men det är så hemskt att se. Att jag kan vara så hemsk att göra så här med henne. Men till slut var det gjort och sen dess har hon mest sovit. Det tog nog ganska hårt på krafterna.

Sådärja, då var det dags. Ändå fortsätter jag skriva…Fast Ellinor är van vid att skrika. Tyvärr blir det så ganska ofta när man gör något med Matilda. Men det är absolut mycket bättre. Ellinor är mer och mer nöjd för varje dag när hon är vaken. Hon är jätteintresserad av att titta och lyssna. Huvudet börjar bli mer stabilt, så snart! Jag ger det en månad till, sen kan hon nog hålla huvudet stabilt. Blir lättare då när man ska bära två barn nerför trappan till exempel. Ellinor har inte skrikit hela tiden nu. Så hemsk är jag inte. Men hon är inte helt nöjd så jag får nog plocka upp henne…

Tiden bara går, och jag har inte skrivit något på 6 veckor. Skyller på att datorn inte fungerat och att få rätt på den var världens enklaste sak, men prioriteringen på att få en dator att fungera just nu i detta liv har inte varit den högsta.

Jag önskar att jag hade skrivit lite mer precis när vi kom hem. De första två veckorna är väldigt omtumlande. Precis som att man förskönar en förlossning så glömmer man väldigt snabbt hur jobbigt det egentligen var. De första tre veckorna åt hon varannan timme…exakt. Det slog aldrig fel. Och det kändes som att jag var i en dimma. Jag frågade mig flera gånger hur jag tänkte! Två barn! Ett spädbarn! Det var ju fullt upp med Matilda, och det är ju fullt upp med en liten. Men! Det är inte fullt upp med en liten. Tänk om vi inte haft Matilda. Då hade detta varit rena semestern. De första 4 veckorna sov Ellinor ca 18-20 timmar på dygnet.

 

 

 

Det var ganska skönt… För Henrik. För min del blev det väldigt många avbrott, och jag låg inte i sängen hela tiden när hon sov. Nä för nu har vi ju faktiskt Matilda, och jag skulle ju inte vilja vara utan henne även om man kanske känner att det hade varit skönt att sova på förmiddagen istället för att gå upp klockan 7 och börja byta blöja, mata, borsta tänder, fixa hår, klä på, gå på lekplats, göra lunch, byta bajsblöja osv. Men Matilda var vi ännu mer i en dimma, men Ellinor har jag lärt mig att hantera på ett helt annat sätt. Hon är lite gnälligare än vi minns Matilda, men hon sover otroligt bra på nätterna. Idag är hon sju veckor gammal, vår Kerstin Ellinor Lehmann. Hon äter ungefär var 3-5e timme på natten, är lugn och avslappnad och sover bra. Det är mer eftermiddagarna och kvällarna som är lite gnälliga. Mycket bärande. STÅ INTE STILL! Vad du än gör mamma eller pappa, stå aldrig still. Ibland kan det hända att man råkar somna och då kan ju mamma eller pappa sätta sig ner, men skulle man vakna, då J-lar ska man få veta att det inte är ok att STÅ STILL!

Matilda är hemma från dagis på heltid. Jag har fått många kommentarer ang detta. När jag först berättar att hon är hemma verkar de flesta tänka! Varför? Hur orkar du? Är du dum i huvudet? Ja, vissa har faktiskt undrat om jag inte är lite knäpp som kan göra så här. Idag, sju veckor senare ser jag på det på annat sätt. När Henrik fortfarande var hemma hade jag panik och grät varje kväll vid matbordet av rädlsa för att klara av att ta hand om båda barnen hela dagarna. Men sedan gick dagarna. Mamma kom minst två gånger i veckan. Att mamma kom och hjälpte mig har varit räddningen. Dels har hon hjälpt mig att ta ett av barnen när det behövts. Men framförallt har det varit sällskapet och längtan efter att hon ska komma. Att ha något att se fram emot. Dagarna blir lätt ganska enformiga, för det finns inte så jättemycket att göra här på landet. Lekplats är verkligen inte överfulla med barn. Har man tur är där ett barn som leker, men 80% av gångerna man kommer till en lekplats så är det tomt. Och jag är inget roligt sällskap till Matilda, för vagnen får ju inte heller stå still för länge, så jag går runt Matilda när hon leker med vagnen och hon försöker så gott hon kan.

Nu till saken om att jag är dum i huvudet som har Matilda hemma från dagis. När jag berättat anledningen till varför jag har henne hemma så har jag fått till svar…. ahaaa!!! Nu under hösten har där varit kräksjuka, hosta och feber. Vissa dagar har där varit mindre än hälften av barnen där pga sjukdom.

Nu har jag några veckor kvar sen är det jul och Henrik kommer vara hemma, sen är det dags för Matilda att börja på dagis och jag kommer ha SEMESTER!!! Det känns nästan så faktikt. Jag har haft mindre, större och gigantiska utbrott dessa dagar jag har varit hemma. Ena stunden har det varit lugnt och jag har haft kontroll på läget, sen vänder det på en minut. Ellinor börjar skrika, Matilda kastar något eller trotsar som hon ofta gör och jag blir arg, samtidigt som Ellinor fortsätter skrika och Matilda har bajsat och det stinker. Kan också vara mitt i ett försök att äta lunch med Ellinor vaken, skrikandes och jag måste hålla henne och med en arm försöka bre en smörgås eller ta något annat till Matilda som hon frågar efter ca tusen gånger.

Jag kommer inte få semester när Matilda börjar dagis. Jag ska ju faktiskt jobba lite. Kommer jobba för Henriks företag några timmar i veckan och Matilda kommer gå på dagis 4 hela dagar. Det kommer bli så bra, även om hon kanske drar hem lite sjukdomar. men nu känns det om att vi får ta det. Ellinor kommer vara nästan tre månader och betydligt starkare än för bara några veckor sedan.

 

Har försökt ta lite bilder under den här tiden…

Här är Ellinor 4 veckor gammal.

 

Här ca 5 veckor

 

Här ca 6 veckor gammal

 

Jag och Matilda har hunnit kramas en del. Här en stund innan dagiskompisarna kommer ut och leker. 45 minuter 3 gånger i veckan är hon faktiskt på dagis. Vill inte att hon ska tappa det helt…

 

 

Matilda är en mystjej. Hon hittade soffan i uterummet. Massor med filtar, lite lampor och böcker gjorde att hon låg där ute i kylan i minst en halvtimme.

 

Matilda hälsar på pappa efter att han sprungit fars dag loppet. Vi behöver inte fråga honom hur det gick. Han har nog ändå glömt…

 

 

 

Mormors mössa, en väska och ipad. Det kan väl inte bli mycket bättre. Matilda håller låda på kvällarna.

 

 

Här matas Jimmy med godis

 

 

Jag har gjort det! Varit duktigt och fixat tackkort! Vi har fått så mycket fina saker till Ellinor och även jättemycket till Matilda! Vi skickar aldrig julkort och har inte skickat tackkort efter att Matilda föddes.

Så nu gör vi det. Först gjorde jag ett som jag inte blev nöjd med, men jag råkade trycka på beställa knappen….så jag fick göra ett nytt..

 

 

 

Och då blev jag nöjd…

Jag gick över min due date, men jag passerade inte den riktiga due daten. Det är VÄLDIGT skönt. Jobbigt att vara så kaxig som jag varit och få stå där med lång näsa.

Det började i lördags morse. Jag fick värkar redan vid 5.30, men tänkte inte så mycket på det. Hade blivit lurad innan. Så vi åkte till gympan som vanligt. Värkarna kom var 10 minut ungefär men det var bara de snälla värkarna så jag kunde fortsätta agera som vanligt. Sen åkte vi hem och åt och vilade och ibland blev det längre mellan värkarna. Framåt eftermiddagen ringde vi mamma och sa att det kanske vore bra om hon kom och åt middag hos oss. Man vet ju aldrig.

Efter maten blev det så jobbigt och tätt mellan värkarna att jag ville åka in. Vi hade ringt och pratat med Lunds förlossning och de sa att där var så lugnt och jag kunde få komma in eftersom jag var rädd att det skulle gå för fort om vattnet skulle gå.

Fort var ju det sista det hade gått när vi kom in. Jag var öppen 1 cm. De sa att vi kunde åka hem, men också att vi fick stanna och se hur det utvecklades. Just för att det var så lugnt. Jag ville verkligen inte åka hem. Visst det är skönare att vara hemma, men då skulle jag inte kunna slappna av av rädslan att det helt plötsligt ändå skulle gå jättefort och jag knappt skulle hinna med. Så vi stannade. Gick ut på en promenad. Hittade ett museum som heter skissernas museum. Där var folk där!

Detta var nog det enda roliga…annars

 

Riktigt ointressant och vi sa båda att hit hade vi inte gått frivilligt. Men det blev ett bra tidsfördriv och efter att ha tittat på en massa skisser….Ja, det är vad jag kommer ihåg… En massa skisser, så gick vi tillbaks.

Fick på mig rocken…nu kan det väl bara bli bättre

 

 

Då fick jag ett lugnande medel, petedin, som antingen skulle göra att värkarna skulle klinga av, om det nu bara var pinvärkar. Eller skulle det sätta igång ordentligt, men jag skulle ändå kunna slappna av lite. Det var jätteskönt! Jag hade värkar var 3e minut men lyckades änndå slumra mellan dessa. Sen satte det igång ordentligt. Klockan var nu ca 12 på natten och det gjorde fruktansvärt ont. Det blixtrade i ryggen och det blev mer och mer outhärdigt. Lustgasen kopplades på och jag kunde än en gång känna skillnaden när man får smärtlindring. Kände mig lite lagom full efter varje andetag. Kan väl säga att jag under hela tiden tänkte ”vad håller jag på med”, ”varför gör man detta” och ”skjut mig, jag vill inte”. Men det var ingen som hörde mig utan det hela fortsatte. Barnmorskan kom och frågade om jag ville testa sterila kvaddlar. Jag sa, nä, det kan man väl inte göra! Det ska ju vara så hemskt. Det är koksalt som man sätter på 4 ställen under huden, som blockerar smärtimpulser. Jag sa att petedinet var ju ett bra tips, och kan det hjälpa, så varför inte! Det gjorde FRUKTANSVÄRT ont när hon satte in dem. Jag bara skrek. Det kändes som om någon stack en kniv i ryggen. Men sen! Sen försvann smärtan i ryggen och det enda som var kvar var värkarna i magen, som gjorde jätteont, men eftersom smärtan i ryggen var så intensiv hade jag inte ens känt att jag hade något i magen.

Till slut var det dags att tänka på att någon ville ut. Här ville jag verkligen vända om. Kunde inte förstå hur jag kunde utsätta mig för detta. Hur kan man år 2011 vara med om något så brutalt som att föda barn! Det borde finnas tusentals alternativ för att man ska slippa gå igenom denna fruktansvärda smärta. I skrivandets stund har det gått 2 dagar sedan förlossningen. Jag känner redan att jag förskönar den. Var är det med dessa modershjärnor? Känns nästan som att man är hjärntvättad. Hur som helst, så kom vår lilla Ellinor ut som en slemklump till slut. Det var efter flera vändningar, kräkningar, krystningar och skrik. Vill inte skriva ner fler detaljer. Hon var blå, inte särskilt vacker….Men så torkades hon av och jag fick henne på mitt bröst, och då såg jag att hon ju faktiskt var hur fin som helst.

 

Säkert med perspektiv kommer jag inte tycka det, men hjärntvättade som vi är så är det ju meningen att de ska vara det finaste som finns, och så är det. Nu kan jag inte sluta titta på henne. Till skillnad från Matilda, där vi hade en jobbig förlossning med två andningsstopp och neonatal, så fick vi nu istället tillfälle att njuta av att allt fungerade som det ska. Så nu sitter jag här med en tjej som bara sover och äter, sover och äter.

 

Idag har hon inte varit vaken mer än 20 minuter. Men äter det gör hon, och det är helt fantastiskt. Hon föddes 05.31, var 50cm lång och vägde 3560g. Idag vägde hon 3465, vilket visade att hon äter som hon ska.

 

Jimmy och Anna kom och hälsade på oss på. Jimmy stode med kameran i högsta hugg!!

 

 

 

 

 

 

vi jobbar på nappen… inte helt ok än…mest fokus på att äta just nu.

Så skönt det ser ut!!

 

 

Jag kan inte sova…Trodde jag hade värkar, eller var det bara önsketänkande. Jag hoppas fortfarande att det var värkar. Kan det vara på gång? Snälla säg att det är en bebis i min mage som vill komma ut någon gång!

Samtidigt så började jag tänka. Har jag nu njutit tillräckligt? Har jag njutit av lugnet före stormen, och hur gör man i så fall det? Frågar jag Henrik så säger han att jag ska hyra en massa filmer och ligga i sängen hela dagarna. Tänker jag tillbaks på de här 10 dagarna jag varit hemma, tror jag att jag sovit någon timme mitt på dagen kanske 3 gånger… Annars är jag vaken vid 7 när Matilda går upp. Sedan har jag haft mina projekt. Rensat garderober, sålt lite kläder på tradera, handlat lite julbelysning (jag vet, tidigt, men sen kan man ha lite att stå i och sen är det slut), handlat lite kläder inför livet som ogravid. Jag har rensat hela bokhyllan, och tömt en liten bokhylla som jag bett min kära Henrik sätta ut i garaget. Jag undrar just när han kommer göra det om jag inte påminner honom. Det brukar bli så att jag väntar så länge jag kan, men till slut påminner jag ändå. Antingen tycker jag att saker ska gå snabbare än han eller så har han bara minne som en guldfisk. Det brukar han få höra, men jag brukar få höra suckarna när jag är igång… Visst ja, det får ju inte plats mer i frysen! Har fixat bullar och lite luncher. Alltid bra att ha. Vet egentligen inte om jag gjort det för att det verkligen är bra att ha, eller om jag bara velat ha något att göra.

Igår målade jag en nalle på Matildas vägg ovanför sängen. Den satt i hennes rum i västra hamnen, uppsatt med klistermärken. Kommer från Cuadros Lifestyle. Det stod at man kunde ta ner den och sätta upp den igen, men jag tror inte jag hade fått upp en enda bit som den skulle vara och för att man ens skulle kunna skymta att det var en nalle. Så istället målade jag av den innan jag tog ner den. Sen målade jag med en vaxkrita och tryckte sedan på detta på väggen med en trubbig penna. Och sedan målade jag med vanligt väggfärg. Konturerna blev väl inte så perfekta som jag kanske velat, men jag är ändå nöjd med resultatet. Och att jag inte bara slängde mallen! Vore annars ganska typiskt mig.

 

 

 

Så var det det här med att njuta. Nu har jag ju bara skrivit om mina projekt. Då är kanske det att njuta… På mitt sätt. Jag måste inte ta det lugnt… Hade jag levt efter henriks recept nu, tror jag att jag vägt strax under 100kg! Man kan ju inte ligga i soffan och titta på film utan att äta choklad och kanelbullar! Så det är nog bra att jag har hållt igång.

 

 

Men borde jag njuta mer av Matilda?! Hon har varit på dagis hela tiden. Mina egna känslor är att hon trivs så otroligt bra där att jag inte vill ha henne hemma. Jag är inte särskilt rolig när jag inte kan leka med henne. Kan inte sitta på golvet, orkar inte lyfta henne, blir snabbt irriterad på henne om hon gör fel eftersom det ofta innebär mycket energi från mig. Igår när Henrik hämtade henne från dagis skrek hon när de skulle därifrån. Hon ville INTE gå hem. Det måste ju ändå tyda på att hon har det bra. När bebisen är född ska hon vara med mig hela tiden. Det blir säkert också bra, men tufft. För mig eller Matilda, hmmm…..mig tror jag…Matilda kommer snabbt vänja sig.

Borde jag har förklarat mer för henne om att hon ska få ett syskon? Jag har bara tagit för givet att hon inte förtår. Ska vi helt plötsligt komma hem med en ny liten människa som Matilda ska dela vår kärlek med? Utan att hon är beredd…

Många tankar….Borde kanske inte tänka så mycket på mig själv och längta efter att bebisen ska födas.

 

Det är nuet här och idag. Men vad betyder då detta om 30 år!? Vi satt och pratade ålder häromdagen, jag och mamma. Då slängde hon ur sig en kommentar att när jag är 60 och Matilda 30, då lever ju inte hon! Men det kan hon väl visst göra. Då skulle hon vara 85. Så började jag tänka på att mamma och pappa ska bli gamla. Kan vi inte bara stanna tiden. Nu eller för längesedan, jag vet inte. Det var ok att mormor, morfar, farmor och farfar var gamla, men inte mamma och pappa! Det betyder att en dag står jag här utan de två personer som jag haft mest kontakt med i hela mitt liv. Som betytt mest för mig. Vem ska man ringa så fort det är något om inte till mamma och pappa? Jag vet inte!?! Lösningen eller plåster på såren heter väl egen familj. Det ”är meningen” att man ska skaffa egna barn och bli betydelefull för dem, och skulle något hända ens föräldrar så har man fokus på dom istället. Jag försöker se hur mamma och pappa klarat att deras föräldrar gått bort. Måste säga att de klarat det bra. Sen vet jag ju också att det är mycket de inte säger till lilla mig (även om jag är över 30) och jag vet att de saknar dem väldigt mycket. Farmor och farfar fick båda långa liv. Det gör det mer ok att säga hejdå. Mormor och morfar däremot hade förtjänat flera år till. De dog alldeles för unga, 75 och 72 år.

Det jag är glad för är att de ändå levde förbi min ”tuffa” tonårstid. Då menar jag inte att jag hade det tufft. Jag syftar på att jag VAR för tuff för att träffa mormor och morfar. När jag efter gymnasiet börjar jobba insåg jag att jag hade 4 fantastiska personer som tyckte om mig och som var intresserade av mig och som kunde berätta jättemycket för mig om sina liv. Dessutom bodde de nära mitt jobb så jag åkte till farmor och farfar en gång och mormor och morfar en gång varje vecka och åt lunch och pratade med dem. Bara ett år senare dog morfar. Jag var så ledsen för att han försvann ifrån mig, men samtidigt så glad att jag träffat honom så mycket. Tror faktiskt att han också var det. Efter det höll jag kontakten med de andra, och kan idag säga att jag nog ändå kände dem ganska väl.

Vart vill jag egentligen komma? Jag vill minnas det förflutna, och tänka framåt. Mamma och pappa betyder mer än de någonsin kan förstå. De träffar Matilda ofta och det betyder så otroligt mycket. Igår kom mormor och ringde på dörren, och då sa Matilda ”Moffa” för första gången. Men det var ju mormors pass… Och det gick faktiskt lika bra. Man märker att hon är så trygg med både mormor och morfar och det är helt underbart att se. Både för nuet och för framtiden.

Klockan är 4.30 Jag önskar jag kunde sova. Om ett tag kanske jag står och byter en minibajsblöja eller sitter och ammar halvsovandes. Varför kan jag inte sova NU då! Jag ska snart göra ett nytt försök….Även om jag kanske inte kan njuta så trivs jag nu när det är lugnt, och man har hittat bra rutiner med Matilda. Ja, som säkert kommer ändras, men vi har en jättebra grund. Hon har börjat prata och även om man inte förstår allt, så är det på gång. Igår pekade hon på blöjan och sa ”bajsat”. Även det är ett framsteg som man blir så glad över. Glad över att någon vet att hon bajsat…hmm…Ja, det finns ju olika typer av glädje, och ingen glädje är mer värd att vara glad över än en annan.

Godmorgon, eller jag säger nog gonatt… Vaknar nog gravid om några timmar igen… Kanske borde gå på ett ultraljud för att se att där verkligen är en bebis i magen…Jag börjar undra…

Det är faktiskt sant!

Det var dagispersonalen som berättade att hon helt plötsligt ställt sig och pekat på ett barn i taget och sagt barnets namn med hyfsat uttal. Jag trodde först att de sa det bara för att vara snälla för att jag varit orolig för att hon aldrig ska börja prata.

Men så igår när vi firade mammas födelsedag pekade hon runt borde och sa momo, immy, nanna, mamma och pappa…

 

Hon har alltså gått och lärt sig och lagrat på orden och nu låter hon det äntligen komma ut. Och jag tycker hon är så smart nu! Det är en väldigt skön känsla. Typiskt att man då är elefantgravid och går och oroar sig för den i magen istället…Jaja, alltid ska det ju vara något.

 

 

Var vaken 4 timmar inatt. Just nu längtar man efter smärta. Känns ganska udda, men för varje liten värk man får hoppas man bara att den ska komma igen och göra riktigt ont. Men än så länge gör det bara lite lagom irriterande ont och man ligger vaken istället och försökar att tänka fram smärtan. Det finns mycket man kan göra för att sätta igång det hela…. Mirakeldrycker, hallonbladste, fönsterputsning, bakning, promenader….Men inget hjälper i mitt fall. Hon är nog bara inte redo och tycker inte att jag ska bestämma över henne. Igår var vi ute och cyklade i 2 timmar… och här sitter jag nu! Lika tjock som vanligt. Känslan när man vaknar är: Jaha, då var man fortfarande gravid och sen blir man lite lätt knäckt. Henrik tycker jag ska knipa idag för han har mycket med jobbet och är iväg ikväll. Han trodde mig när jag sa att ”det skiter jag i” Jag klarar mig själv! Här knips det inte!

Tur man har sin iphone. Har hittat en rolig app:

Hur har man kunnat klaga på de som tycker det är jobbigt att gå över tiden! Jag har tänkt, en vecka mer eller mindre spelar väl ingen roll. Men jag håller faktiskt på att bli smått galen. Eller kanske inte galen… Det är nog mer att jag börjar tänka att jag aldrig kommer få något barn. Att jag kommer vara gravid för all framtid.

Sen tänker jag att bebisen behöver komma ut för det kan ju inte vara så trevlig att ligga i min mage, trångt och varmt… Men uppenbarligen gillar hon det. I förrgår ”föddes” Matilda. Men den här lilla damen i magen verkar inte ha några planer på att komma ut. I alla fall känns det så. Jag har haft några datum som jag tyckte passade bra… Först den 4e, MITT datum, men det blev det inte…Sen idag, den 9e. Perfekt! Mormors födelsedag och ett lätt-att-komma-ihåg-datum 9-10-11. Nu blev det ju inte så…jag är ok med den 10e, 11e, 12e, och 14e också, men sen inget annat. Kan den lilla i min mage bara förstå detta!?!

Imorgon är det dags för v 40, v 40!!! Jag vill inte vara gravid i v 40! Jag vill börja ha vanliga kläder NU!

Går klädd i svart…

Är väldigt glad för vår tvättmaskin som har ett program som heter supersnabb. Tar 15 min. Har inte så många plagg kvar nu och måste ha stödstrumpor varje dag. Då är det bra att man kan tvätta sina kläder mellan varven.

Mitt eget förlosningsdatum håller på att passera… Vad ska jag göra…Jag strök och tvättade igår. Idag har jag bakat och rensat i garderoben. Men allt känns som vanligt. Man ska nog egentligen inte ställa in sig på ett datum som är innan det ”riktiga” beräknade förlossningsdatumet. Men Matilda kom ju tidigt. Då måste denna bebis också komma tidigt. För syskon ska ju vara exakt lika, eller? Jag gjorde en sak till med förhoppning att hon skulle vilja fly min kropp. Jag gjorde den så kallade mirakeldrycken…. Den består av vatten, färsk ingefära, cayennepeppar, citron och honung. Det var fruktansvärt!! Jag klarade 2 dl, sen vände det sig i magen och jag tänkte att jag nog hellre väntar… Alltså desperat, men tydligen inte så desperat. Fast när jag tänker på det kan jag faktiskt tänka mig att den funkar. Undrar om det bara är bebisen som vill fly från smaken, eller alla andra organ också? Jag går i ett vakum just nu. Orkar inte göra mycket, men klarar inte att bara sitta i soffan och titta på TV. Så lite kommande projekt blir att rensa ännu mer i garderoberna, att rensa bland papper, sortera skåp. Imorgon ska jag träffa en kompis och gå på träningen, och på torsdag ska jag klippa mig. Vad kan man mer göra? Jag kan ju inte bara städa och baka…. Henrik jobbar på. Han har sina demos varje kväll. Tur att Matilda är såpass lugn och gillar att titta på Pippi. Annars hade det inte gått. Jag har jätteont i magsåret och det gör så fruktansvärt ont när man ska bära. Men vad gör man när hon kommer med armarna uppsträckta mot en. Jo man tar upp henne. Matilda är på dagis full tid. Hon verkar verkligen tycka om dagis. Och på dagis finns ju Bin (Albin). Han kommer ibland med någon av sina storasystrar och Matilda blir vild av glädje.

Så här såg Matilda ut när hon skulle till dagis igår. Hon är för söt, min lilla tjej…Och hon älskar sina gummistövlar.

 

 

 

Jaha, klockan är 15….Det är 9 timmar kvar på detta dygn…. Men tyvärr tror jag att jag redan nu får se mig besegrad. När blir det nu då? Ny gissning… På mammas födelsedag kanske, den 9e. Det hade varit ett lätt datum att komma ihåg! 09 10 11…