Och det är ju inte bara bebis vi väntar på, utan även huset. Huset är klart om ca 5 veckor. Åkte dit idag och då hade man lagt klinker i hall och i badrum. Tyvärr var det redan täckt så man kunde inte riktigt se hur det blir. Golvet i hallen är ljust. Kommer jag bli tokig på all smuts? Jag vet inte. Har haft alla möjliga färger i hall och jag tycker det är smutsigt vilket golv man än har. En stor dörrmatta brukar vara väldigt bra.

Vi håller på att planera ovanvåningen nu. Inte helt enkelt. Vi vill ha den gjord under maj månad, men det är väldigt svårt att få ihop en rimlig budget för det. Håller på att ta in offerter på badrum. Vi behöver även takfönster och här har vi gått på ännu en liten nit. När vi pratade med husompagniet så sa vi att vi ville ha ett stort takfönster så att man kan sitta ner på sängen och titta ut. idag när vi kan lite mer om takfönster så ser vi att de offererat ett enkelt, litet och billigt, vilket innebär att även om vi fixar det själva så kostar bara fönsterna ca 60000kr, utan arbetskostnad för detta.

Däremot har vi fått tag på jättefina möbler till badrummet. Kommod, spegelskåp, badkar, blandare. Kommer bli riktigt fint. Även golvet till ovanvåningen är köpt. Vi valde ekparkett 1 stav.

Och nu till den andra väntan. Jag vet inte hur jag känner mig. Ena dagen känner jag mig ganska glad, nästa är jag jätteledsen. Det är väl så med tredje barnet, att det inte är lika spännande. Henrik jobbar på då han har fullt upp med Sportadmin, jag fixar allt som har med bebis att göra. Känner mig väldigt ensam inför förlossningen. Skickade en karta till honom så att han i alla fall kan hitta till sjukhuset. Men annars har jag fixat med babyskydd, babynest, packat väska, skrivit förlossningsjournal, fixat kläder till bebis m.m. Och inför förlossningen känner jag mig nästan som en förstföderska. Med Ellinor var jag redo. Vaknade upp på morgonen och var besviken att jag fortfarande var gravid. Så känner jag inte än. Är rädd för smärtan, är rädd för känslan, är rädd för logistiken kring förlossningen. Är livrädd att det ska vara något fel på barnet. Men det kommer ju ordna sig… Det vet jag, det är bara så otroligt mycket känslor. Och det blir verkligt för Henrik tids nog. Jag är väl inte känd för att ha Sveriges bästa tålamod….Sen är det ju så att om bara några veckor är jag inte gravid längre, och med 99,9% säkerhet blir jag aldrig gravid igen. 3 barn är nog väldigt lagom! Den känslan är också konstig. Magen rör sig! En liten Alien härjar där inne. Det är så häftigt! En mysig känsla.

Nu väntar vi vidare….

Matildas selfie när hon dansar till groupie.

Men jag kan inte säga att jag är redo. Vet inte varför. Jag är lite kluven. Sista gången jag är gravid. Känslan av att inte veta vem som är i min mage är häftig. Känslan av att ha 2 underbara barn och att man sen ska få ett till. Att hon som är i min mage är främmande för familjen men om bara några veckor kommer vara en så naturlig del av den att man inte kommer förstå att det inte har varit så. Det är så häftigt, mäktigt, magiskt. Men sen finns den andra sidan, den som skrämmer en. Förlossningen… Att något ska gå fel, att något ska hända med barnet. Det är en skräck, en mardröm. Kanske därför jag känner att så länge hon är i min mage så är det bra. Jag vet ju också vilket jobb som väntar mig. Å andra sidan kommer jag kunna bestämma mer över min kropp och jag kommer bli mycket rörligare. Och kanske till och med få ett fungerande knä. Tänk att få cykla! Gå fort! Och kanske springa!

Huset tar form. Men vi var rejält oroliga när vi i fredags såg att ovanvåningens isolering var alldeles blöt.

Det vänstra fotot är från vinden. Isoleringen är blöt och det läcker ner på golvet. Vi lyckades få tag på vår kontrollant som tittade på detta och han konstaterade att ja, där är för mycket fukt. Byggledaren menar dock att det inte är konstigt och man kommer ta ner isoleringen så allt får torka för att sedan sätta upp den igen. Nedanvåningen jobbar man vidare med så detta ska inte påverka tidsplanen.

Färgen på teglet börjar bli rätt nu. Innan har det varit fuktigt (ja även där) så då har den varit lite för mörk. Men nu ser det verkligen fint ut.

Dock fick jag ångest för en annan sak när jag var inne i huset, men det vill jag inte ens skriva. Det kanske blir bra sen när det är klart. Annars har vi pratat om att Henrik får fixa det. Blir nog inte så jobbigt…

Jag är väldigt sötsugen för tillfället. Det märks inte minst på de bilder jag tydligen valt att lägga upp här. En på när vi bakar kanelbullar, en på när vi är och äter på Kust, och en när jag och tjejerna är och fikar på espresso house Mobilia. Men jag har en partner in crime. Ellinor kan också äta hur många kanelbullar som  helst 🙂

Jodå, men ringen ligger i lådan men jag är nog lite överkänslig nu så jag kan inte ha den på mig. Har den såklart ibland. Tycker om den. Tänker ofta tillbaka på Henriks frieri. Är så otroligt imponerad av hur han hade ordnat detta. Jag skulle vilja att han gjorde om det. Att jag fick känna det igen. Kanske skulle fråga…..

Nu är jag gravid i v 34. Det är ganska tungt. Knäet är bättre vilket känns fantastiskt. Känner mig positiv att jag i alla fall ska kunna ta hand om mitt barn och gå någorlunda. Efter födsel blir jag kallad till en ortoped och jag kommer kämpa för att de ska ta reda på vad som är fel och hjälpa mig så det blir bra igen. Vill så gärna komma igång med träning och klara av det utan smärtor. Har ju faktiskt haft det innan men tänkt ”det går över”. Eftersom jag inte har använt min kropp pga knäet så har jag idag jätteont i fötterna och är väldigt trött. Är tacksam för sjukskrivningen. Orkar knappt vara en bra mamma. Men 5-6 veckor återstår, sen är jag på andra sidan. Längtar, men ändå inte. Känner inte mig helt redo…. Eller? Efter v 37 tror jag att jag är redo. Då vet jag att bebisen är färdig i magen. Och det är väl det mentala. Även om jag  kanske inte mår toppen så vill jag ju inte att hon ska komma förrän hon är redo för ett liv utanför kroppen.

Så här har hon det inne i magen.

Huset går framåt. Vår byggledare har varit svår att nå och vi har blivit väldigt trötta på att inte få veta varför vi inte får svar. Igår kom äntligen ett svar. Han hade varit pappaledig. Hur svårt är det att framföra detta? Det finns sms, telefon, automatiskt frånvarosvar. Vi kräver inte att någon ska ringa till oss varje dag och alla kan råka ut för sjukdomar, eller andra privata angelägenheter, såsom att bli pappa, men man har ändå en skyldighet att förklara varför man är frånvarande. Eller ska företaget bakom föra fram detta.

Vi ligger i fas…hyfsat. Fick fråga några gånger då han slingrade sig. Just nu är det mycket fukt i huset som måste dras ut och golvet ska gjutas på ovanvåningen vilket kan ge ytterligare fukt. Men nu har man beställt nya fläktar för att påskynda uttorkningen. Så snart hoppas vi att det ska vara torrt och de kan börja på insidan. Imorgon ska fasaden vara teglad och takkupan har kommit och sätts upp.

Idag ska jag och barnen åka till Mobilia. Matilda vill så gärna köpa en väckarklocka. Egentligen orkar inte jag detta, men jag har planerat det så att vi inte ska behöva gå så mycket. Längtar efter att inte behöva tänka på var jag parkerar bilen och hur långt det är mellan de olika punkterna jag ska gå mellan. Jag ska hämta klockan 15. Vill göra allt för att de inte ska känna att mamma är jättetråkig för att hon har en bebis i magen. Det ska ju inte vara bebisens fel att jag inte kan leka och hitta på saker med dem. Ellinor vill ha lera och Matilda vill även ha nya örhängen. Ska bli mysigt!

Idag är en dag då jag inte jobbar och egentligen inte har något att göra. Känns väldigt konstigt och overkligt. Jag måste inte handla, tänkte städa imorgon och har inte så mycket annat heller att göra. Väldigt märkligt. Så jag har fixat en sluta-med-napp-board till Ellinor. Hoppas hon gillar den. Vi gjorde samma sak med Matilda och det funkade bra och hon fick välja själv hur hon ville göra och ta det lite successivt.

På fredag kommer de hem. Tiden har gått fort och jag saknar dem jättemycket. Samtidigt så har jag inte mycket energi för tillfället så det har varit ganska skönt att bara vara.

Nu börjar jag hamna där….att jag bara vill att veckorna ska gå. Knäet spökar och stör mig oerhört. Jag sover dåligt. Ligger hellre vaken och tittar och matar en bebis än bara snurrar runt.

Och så fort bebis är ute kan jag börja fokusera på mitt knä på riktigt. Vill bara att det ska bli bra igen. Känns väldigt avlägset…

Huset tar form. Nu har man levererat en massa tegel. Här ser man ungefär hälften.

Jag längtar oerhört efter att se mer av huset. Nu kan man börja känna rummen och hur det ska se ut, men man vill ju bara ha golv och väggar och känna det ännu mer! Och se badrummen ta fart. Men det är minst 2 månader kvar! En hel evighet!

Jag är jättenöjd med dörren. Trodde det skulle bli för mycket glas och kanske för pråligt med alla detaljer, men glaset sitter precis lagom högt upp så att man kan titta ut och se vem som står utanför dörren, samt få ett fint ljusinsläpp i hallen. Och när man kommer in känns hallen rymligare än jag hade väntat mig. Vi fick ju dra ner ganska mycket på denna. Men vi ska försöka komma på smarta förvaringslösningar.

Detta är en lite svårt bild, men här ser man barnens fönster. Rumshöga sådan. Samt att de även har gjort vindskenan. Detta är i trä. Jobbigt…Måste underhållas….Men det är inte mycket på huset som kräver underhållning så det kan man ju leva med. Tror bara att vi kommer behöva en väldigt hög stege… Huset är högt!

Som om det inte skulle hända tillräckligt med saker 2015!! I fredags skulle jag på glukosbelastning. Jag hade en sån där natt när jag sova otroligt dåligt, eller tom kan man säga, sov inte alls. Jag vaknade kl 2 och somnade inte om. Skulle upp kl 7 eftersom jag skulle vara hos barnmorskan kl 8.

Jag var hungrig kl 2 när jag vaknade men efter kl 12 ska man vara fastande, så gissa om jag var yr när jag kom dit. Sen drack jag sockerlösningen. Det drar i mungiporna bara jag tänker på det. Inte alls någon höjdare. Sen fick jag sitta i väntrummet till kl 10. Efter stick i fingret såg man att sockervärdet var bra. Alltså ingen graviddiabetes.

Telefonmöte på vägen hem. Avslutade det i bilen. Sen ser jag när jag är på väg in och tittar in genom köksfönstret att ljusen på soffbordet är tända. Mycket märkligt tänker jag. Men det är väl barnen som ville ha det lite mysigt… Men sen när jag kommer in märker jag att det är väldigt undanplockat. Inte alls likt Henrik en jobbdag. Han ser eller tänker inte order plocka undan när han jobbar. Men så kommer jag in och då hör jag barnen småspringa där uppe och säga schhh schhhh, hör också order överraskning. Ljus är tända på fler ställen och på bordet står en bukett röda fina rosor. Sen kommer Henrik ner med båda barnen i handen och alla är uppklädda i fina klänningar och Henrik i kavaj. Sen sätter sig barnen i soffan och Henrik börjar prata med mig. Jag hör att det är fina ord, men jag kommer faktiskt inte ihåg någonting. Sen går han ner på knä medan jag skrattar och gråter och inte vet vad jag ska ta mig till. Vet inte ens hur han ställer frågan, men jag svarar….JA!

Känns så overkligt! Jag hade nog släppt tanken på att han skulle fria. Börjar tänka att jag inte måste gifta mig även om det hade varit roligt. Och nu blir det mer en familjegrej än en sak mellan bara mig och Henrik. Matilda frågade: ”ska ni gifta er?” Tycker du det frågar jag? ”Ja! får vi titta på TV nu?!

Sen var det inte nog med det. Jag kände mig jättenöjd. Jag var rädd att jag inte skulle tycka att han hade tänkt till ordentligt för att försöka göra det speciellt, men det hade han ju verkligen. Det var precis så här jag ville ha det. Att barnen fick vara med betydde otroligt mycket! Och att han hade ansträngt sig med att göra fint. Men sen tar han fram ett program där jag ser något om Evita. Tänker att den är ju i Stockholm. Och sen förstår jag att vi ska åka till Stockholm! Jag med mina krämpor och kryckor och knä…KKK…

Mormor och Bertil ska ha hand om barnen och vi åker på kvällen. Äter på Koh Panyang och har det jättemysigt. Sen har han tom ordnat en stor svit på Scandic. Nästan så jag fick lite ont i magen. Allt detta för mig! För oss! Men visst var det lyxigt.

På lördagen åt vi en god lång frukost, gick sedan upp och la oss och sov lite och sedan blev det en runda på stan. Jag orkar ju inte gå så långt till min stora förtvivlan. Fötterna värkte och kryckorna var ivägen samtidigt som jag inte klarat mig utan dom. Väl inne på rummet vad jag väldigt trött men visste ju att vi skulle ut och äta och sedan se Evita. Jag la mig i ett bad. Tyckte väl inte det var så konstigt att Henrik tjatade på mig att komma upp eftersom klockan började närma sig 17. Kom upp ur badet och drog på mig en morgonrock, hör att det knackar på dörren och någon säger ”roomservice” vilket jag verkligen tänkte att det var. Men tänkte…Nu! innan maten! Det var väl inte lönt. Men då var det Elisabet och Sebastian som kom. Jag blev så glad så jag började gråta. Då hade han anordnat detta också och att de skulle med ut och äta. En riktigt rolig middag blev det. Är så glad att just de kom! Kunde inte blivit bättre. Det kändes som att vi hade gott om tid, men plötsligt fick vi skynda oss ut till taxin och kom precis till insläppet av Evita. Som jag så gärna velat se länge, men lyckade inte få biljetter till i Malmö. Henrik tyckte den var sådär, men jag kunde musiken och kände till storyn väl så jag tyckte den var riktigt bra!

Helgen innan var vi på Emporia med barnen. Matilda fick hål i öronen. Blev så himla fint. Där är alltid diskussioner om det är för tidigt eller ej. Just med hål i öronen ser jag inte att det skulle kunna vara för tidigt. Matilda reagerade inte ens när de sköt hennes öron med pistolen. Hon är ganska tålig! Och sen fick hon ju en chokladbit och sen en glass och sen var det glömt.

Ellinor fick inga hål i öronen, men vi tog en  bild på henne när hon var på sin bamsegympa. Hon har fått dispens då hon är mellan 1-2 år yngre än de andra. Men hon har klarat det galant. Och hon fullkomligt älskar det. Hennes dräkt är en hummeldräkt som hon fick av Jimmy och Anna i julklapp. Jag har aldrig sett en så fin gymnastikdräkt!

Och sist…Huset…:Det går framåt. Nu börjar man få känslan för rymden i vardagsrummet och för första gången var jag  upp och tittade på ovanvåningen.

Och sist men inte minst, en liten vardagsbild

Tre saker som varit ganska påfrestande.

Flytten. Jag har knappt kunnat hjälpa till. Kan inte bära pga graviditeten och kan knappt gå pga mitt knä som just nu ser ut så här.

Sjukskriven på 50% även om man ville sjukskriva mig helt. Just nu känner jag precis varför. Allt jag gör går extremt långsamt. Ta sig upp ur sängen, gå i badkaret, klä på sig och vart jag än går så går det långsamt. Jag som vanligtvis nästan springer dit jag ska. Och den smärta jag har. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer kännas att inte ha ont. Tänk att kunna gå snabbt, kanske tom springa. Känns så avlägset. Nu är jag ju ändå gravid och otymplig så det kan jag väl överleva. Men jag vill så gärna ta tag i det ordentligt. Har fått diagnos artrit och egentligen borde jag nog träna träna träna. Men det går inte för det känns som att jag har en rak pinne i knäet som jag måste vika för att kunna böja benet. Och jag är så fruktansvärt trött. Detta innebär att en dag där jag jobbar 50% ser ut nästan som vanligt förutom att jag inte stressar lika mycket på morgonen. Men jag vaknar ungefär samma tid, men istället för att vara på jobbet 7 är jag där 8.30. Och att hämta barnen tog kanske 20min, nu tar det 40…

Och flytten. Henrik är fortfarande trött. Han har fått slita. Det var så mycket grejer och det tog aldrig slut. Överallt!!!

Och fortfarande i nya huset ligger där saker överallt. Allt hade varit i ordning om mitt knä varit bra.

Nya stället….i köket…

Här börjar vi i alla fall närma oss

Barnens rum la jag lite extra fokus på så de skulle bli glada när de kom hem. Det blev de. Det kändes nästa som att de tittat på make over program för de gick båda in och ”wow” ”wow”

Vi har nu sagt på återseende till Bamsen. Hon ska bo hos Lina fram tills vi flyttar in i nya huset.

Hon var jätteskygg i början, men det kan bero på att hon fick en flygande start… Jag skulle öppna buren, men ville inte gå in i huset då de var magsjuka, så hon var snabb och upptäckte en flyktväg ut. Jag lyckade få ett grepp om hennes rygg och kastade in henne. Det var nog inte den bästa starten. Men nu vet jag att hon är framme och myser, äter, kissar och bajsar så det känns väldigt skönt

Och huset…Ja det tar sig. Inte lönt att ta så mycket foton nu. Det är svårt att se.

Takstolar är på plats, och snart kommer det lite fönster. Nu börjar man verkligen kunna se hur det ska se ut!

Vi har haft jul…. Det har varit väldigt upp och ner för mitt humör, men samtidigt kan jag lägga denna julen till en av de bästa. Barnen börjar verkligen få koll på vad det innebär med jul. Och då menar jag inte att Jesus föddes, utan att tomten kommer och man bakar pepparkakor, gör lussekatter, går luciatåg och får JULKLAPPAR!

Jag och Henrik var och  handlade julklappar några dagar innan julafton. Jag ser framför mig, varje år, hur vi ska gå lyckliga hand i hand. Strosandes längs gatorna med snöflingor i håret ( i mitt hår i alla fall), sen tar man en god fika och funderar på allt fint man ska köpa. Jag säger inte att det inte blev bra, men det blir ju inte alls som när man sitter och föreställer sig hur det ska bli.

Jag har ett dåligt knä. Det blir bara värre och värre och jag har så ont att jag inte kan sova på nätterna. Kan inte börja benet utan att det känns som att benet ska gå sönder. På nätterna blir det dessutom stelt vilket inte gör det hela bättre. Ovanpå det har jag ont i mina fötter. Nu har det gått så långt att jag har tappat all mulkulatur i ovansidan av låret. Går hos sjukgymnast för att få hjälp med smärtan, men så länge jag är gravid är det inte mycket man kan göra.

Så åter till vår tur på stan…. Jag kunde inte gå så bra, vilket gjorde att jag mest gick och gnällde. Jag hade pratat med Henrik om att vi skulle åka till stan. Det är mycket mysigare att gå i stan än på köpcentrum. I bilen säger Henrik något om Emporia och då visar det sig att han tror att vi ska till Emporia. Vi ska väl bara handla julklappar!? Hur som helst så åkte vi till triangeln. Så det känner jag blev en kombination. Första affären blev BR. Där var knappt något folk, men 15 minuter in på vår vistelse i denna affär kände jag att jag blev trött på hela shoppinggrejen…

Men vi fortsatte. Och fick ihop lite grann innan det var dags för lunch. Sen var det bara att gå lite till så vi kunde fika. Fikade yoghurtglass och smoothie. Jag var egentligen sugen på espressohouse, men samtidigt var jag så varm så det var ganska skönt med lite svalkande yoghurt. Sen åkte vi hem. Vi var ändå ganska nöjda med att shoppingturen gick hyffsat lugnt till.

Tur jag inte har chanelsmink. Matilda vill gärna sminka sig och passade väl på att sminka även Ellinor…

Ellinor vaknade först på julaftonsmorgon. Finklädd! Sedan lillejul hos Benny och Ulla. Praktiskt!

Julafton blev tillsammans med mamma, pappa, Bertil, Jimmy, Anna, Walter, Vera, Sanna och Dario.

Tomten kom. Stackars tomten, han var gammal och förkyld och Smilla skrämde honom. Han trodde att hon var en varg

Men barnen var i alla fall snälla och hjälpte honom

Mormor sydde Elsaklänning. Bästa julklappen!

På juldagen kom snön!

Sen har vi satt igång och börjat packa. Usch, det här med att flytta. Och när man dessutom inget kan göra.

Henrik är grym. Jag får domdera med vart saker ska och han får slita mer än det dubbla…

Rensa bland kläderna klarade jag! 5 sopsäckar till insamling

Det går framåt. Vi var där i lördags och nu kan man se var alla fönsterpartier är och man kan lite grann få en känsla av hus stort det blir. Jag har varit orolig för att vardagsrummet ska bli för litet, men jag känner att det nog blir bra. Det kan såklart aldrig bli för stort, men det känns lagom. Vi har ju stegat detta rum hur många gånger som helst så helt fel borde det inte vara.

Badrummen känns små, men det vet vi att de gör. När de rev ut inredningen i mitt lilla badrum i slottstaden kunde jag inte förstå hur där hade fått plats ett badkar, en toalett och en vask. Och ändå kunde man själv också få plats! Väldigt skönt att ha dessa erfarenheter att luta sig på.

Här ser man mammas badrum. Detta stegade vi och kom fram till att det är lika stort som det badrum vi har på vår nedanvåning idag. Alltså lagom stort!

Här står jag i mammas sovrumsfönster. Hon kommer ha huvudändan på sängen vid mina fötter.

Här kommer vi stå och diska

Mot grannen kommer vi ha stora glaspartier. Det är väldigt mycket glas och kanske kommer vi få bona om detta med gardiner. Det blir väldigt stort… men samtidigt skapas mycket rymd vilket kommer ge rummet karaktär. Jag står dig kommande trappa och ingång till vårt sovrum och tittar på vardagsrummet. Soffgrupp till vänster, kök till höger

Här står jag mitt i grovköket. En bit ifrån trappan.

Är i v 25, snart 26. Jag har knappt känt mig gravid innan, utan tyckt att magen varit väldigt liten. Har till och med fått flertalet kommentarer att magen är liten. Men något har hänt. Det har exploderat i kroppen. Och sen har jag fått ont i knät. Jag har haft ont länge, men inte velat gnälla. Nu har jag så ont att jag knappt kan gå eller sova. Det hela blev värre den natten som jag lägger till historien som den värsta natten jag varit med om.

Kräksjukan kom och hälsade på. Bara på Ellinor till att börja med, men det faktum att jag var ensam med barnen samt att kusinen sov över gjorde det hela fruktansvärt.

Barnen somnade först vid 22. 22.30 hade inte Olivia somnat, men Ellinor börjar kräkas. Olivia kommer in och ställer sig lite frågande i dörren, och jag tänker ”måtte hon inte bli smittad”, ber henne gå in och lägga sig. Vilket hon gör! Det undrar jag om jag hade klarat! Hon somnar, tack och lov. Jag tar in Ellie i badrummet, duschar henne och lägger henne att sova i massa handdukar. Sen börjar jag fixa med lakan. Lite tur i det hela är att jag var på nallekonsert med morfar, Lotta och barnen tidigare. När vi gick ut därifrån kände jag en svag kräkdoft. Jag blev något nojjig och la en handduk i sängen. Och vilken tur! Jag lyckade fånga upp en hel del och slängde handduken som jag ändå tänkt slänga och kunde på så sätt rädda lexingtonpåslakanet. Men de prickar ju inte så bra…så det kom lite överallt. Och Ellinor har inte kräkts innan. Vilket jag såklart är glad för men det negativa är att hon inte kände till känslan. Matilda kan nu känna igen hur hon mår och ta sig till toaletten. När jag bäddat om sängen, med massor med handdukar lägger jag tillbaka Ellinor. Ställer en potta bredvid. Lägger mig vid sidan om henne. Börjar tänka på att Olivia och Matilda ligger bredvid varandra. Tänk om Matilda börjar kräkas på Olivia. Jag börjar med att lägga handdukar bredvid de båda. Men kan ändå inte slappna av. Går till slut in och bär undan Matilda, som idag väger en hel del. Kanske inte jättebra att bära när man är gravid med skadat knä, men hur som helst så la jag henne i Ellinors säng, tog bort madrassen hon låg på och la inne hos mig även där med en bunt handdukar. Och sedan bar jag in Matilda. Tack och lov sov Matilda hela natten, men jag var ju där som ett skott bara hon rörde på sig. Ellinor kräktes en gång i timmen ungefär. Men det var inte mycket som kom upp till slut, men det var jobbigt för henne. Vid 3.30 vaknade Olivia och kände sig ensam och kunde inte sova. Men jag kunde ju inte ta in henne i mitt sovrum  bland mina kräkbarn! Så jag fick skicka tillbaka henne (aj, så ont det gjorde i hjärtat). Kl 4.30 kom Olivias mamma och hämtade henne. Vilket var ganska skönt. För alla. Jag var helt slut. Och för vår del slutade det inte där. Ellinor fick diaree. Tänk så bra det hade varit om man haft blöjor hemma då. Hon kunde ju inte kontrollera det stackarn. Så sedan höll det på till 6.30, och då vaknar Matilda. Så det var bara att gå upp. Utan en blund i ögonen. Och knät fick en rejäl törn efter att jag instinktivt sprungit i trappan med handdukar, lakan, kräkpåsar, skurmedel m.m….

Och sen…Henrik tycker såklart synd om mig. Han är själv på skidlärarutbildning och säger snällt att han tar natten. Vaknade de en enda gång? NEJ!!!

Sen fick vi en veckan hemma. Jag kräktes en gång, Matilda kräktes en gång efter att ha varit på dagis en dag. Henrik var lite dålig i magen. Så sen har de fått vara hemma.

Nu börjar jag få lite julkänsla. Mitt knä förstör. Har så ont att jag knappt kan gå och pga graviditeten kan jag inte ta något inflammationshämmande.

Hörde precis om en olycka i Danmark. Många skadade och några döda.

Jag avskyr trafikolyckor. Man är på väg någonstans och så plötsligt förändras allting på några sekunder. Det är så fruktansvärt. Henrik, Bertil, Ellinor och Matilda ska köra till Sälen i februari. Det är verkligen ett arbete att hålla bort alla tankar på vad som skulle kunna hända och hur det skulle kännas.

Just nu tar jag vara på julen. Funderar på om jag ska åka och handla lite pyssel så vi kan göra smällkarameller i helgen!

Vi har också bakat lite pepparkakor. Barnen var så duktiga. Jag brukar hålla ut länge, men här var det faktiskt barnen som höll ut längst!

På Vellingeblomman har jag visat Ellinor var hon ska lämna sina nappar. Hon verkar redo. Vi kommer åka dig igen och lämna dem. Men man fasar lite för den. Nappen är så bra. Tröstande och hjälper för det mesta. Men vi tror ändå att hon är redo.

Sen har vi gjort julkort för första gången. Jag tyngs av dåligt samvete när vi får så nu känner jag att jag också måste skicka. Och nej, det är inte bara ett måste. Det är roligt också. Roligt att ha, roligt att få. Jag sparar alla julkort med riktiga bilder. Tycker det är roligt