Det är alltså en tjejklassiker jag håller på med. Jag har inte gett upp än. Skidorna är klara. Även om jag inte åkte så mycket efter de där första bilderna så kom jag igång. Och fick till och med åka på snö två gånger innan. Inte illa…Och jag kom inte sist heller… Även om jag kanske kom på plast 9000-något.

Förutsättningarna var inte de bästa. Detta upptäckte jag själv trots att jag var nybörjare. Det var +-0 vilket gjorde att man inte fick något fäste. Kroppen orkade inte i uppförsbackarna. I nedförsbackarna var det bara att försöka slappna av, böja på knäna och helt enkelt hoppas att spåren skulle hålla dig uppe. Jag snurrade runt i några nedförsbackar. Men alternativet att ploga ner och bromsa upp farten med hjälp av kroppen och dessutom komma fram långsammare, det fanns inte. 4 timmar och 20 minuter var jag ute i spåret. Kunde inte svara i telefonen när pappa ringde efter målgång. Det händer något med kroppen. En lycka, men samtidigt något som gör att man bara vill falla ihop och gråta. Går inte att beskriva. Kroppen är så trött, och om någon bett mig åka 200 meter till skulle jag inte klara det. Men visst, jag vet, det sitter ju i huvudet och inte i kroppen det där med orken. Jag var inte alls lika trött som när jag springer. Skidåkningen är så mycket mer varierande. Och  man kan verkligen slappna av i nedförsbackarna och njuta av farten och att snabbt få komma fram utan att göra något.

Springa däremot, då är varenda steg tungt. Men det kommer…

Här är det träning i Skanör. Det var en gång….lite snöblandat gräs. Här lärde jag mig vilken funktion valla har. Det negativa med lite snö är dock att man tvärnitar när det kommer gräsfläckar. Där har nämligen vallan ett supergrepp…Inte så positivt.

Josefine, Sara Matilda och Anna

Men jag då!?

Här!!

Vi fick bo i denna stugan. Jag har aldrig sett så mycket snö! Snö överallt. Men måste säga, att det räckte med några dagar…Jag vill inte ha det flera månader om året.

I alla fall ganska bra. Jag är kanske inte så gammal att jag inte kan lära mig.

Åkte igår i Höllviken. Trotsade förkylning och försökte lägga fokus på tekniken. Just denna sviker mig i slutet varje gång. Blir trött i fötterna och när jag försöker pressa foten bakåt så blir det på något sätt skakigt och skidan i sin tur kommer fel. Men jag trillade inte! Vill trilla. Behöver känna på det. Det gör ju mer ons att trilla när man är ”gammal”

Projekt på tur…. Alldeles för många.ena dagen tänker jag att jag skiter i allt. Nästa dag vill jag göra det och tänker att jag klarar det. Det är ju roligt men tiden finna inte där. Jag kan inte göra det när Henrik är hemma för då vill han vila eller umgås (umgås!! Överskattat!!) och när jag är själv med barnen är det inte helt enkelt.

Vi ska göra en läshörna i barnens rum så man kan läsa för båda på kvällen nu när snart Ellinor också vill vara med.

Sen ska jag göra iordning i vårt sovrum och vi måste ta bort vår glasskiva i köket och får tyvärr nog ersätta den med kakel… Suck….

Men en vacker dag så….

Jag fick på mig dom. Kom upp på fött…skidor. Kände snabbt att det inte behövde bli så många minuter… Kan man åka i vardagsrummet hela tiden? Har lite svårt att föreställa mig att jag ska ut i trafik. Och en annan detalj. Rullskidor har ingen broms.

Det var bambi på hal is minst sagt…

Jag håller på att få magkatarr igen. Ligger i soffan. Båda barnen sover. Klockan är sju. Får nog snart gå upp och titta till Ellinor. Att sova efter 6.30 har aldrig varit hennes grej.

Min grej däremot. Oro. En del är oroliga för krig eller mår dåligt av kriser (gör såklart jag också) men jag kan, tydligen, bli sjuk av tanken att Henrik ska börja jobba. Har försökt att inte tänka på det och när jag tänkt på det har jag tänkt att jag har ju klarat det innan. Varför skulle jag inte klara det nu? Och vad är det då jag ska klara. Jo att ta hand om mina barn!!! Hur svårt är det?!? Det är två väldigt snälla barn också för den delen. Jag vet ju också att jag kan sätta Matilda framför tvn om det skulle vara så. Nä, de ska inte titta på tv så mycket. Men om nu deras mamma gör det för att själv må bra så tycker jag att det är ok. Är en ganska bra mamma i övrigt. När jag skrev det kom tankarna ”förutom när jag” och om jag bara varit”. Jag känner igen magkatarren sen jag var gravid med matilda, sen jag var nära att trilla in i den berömda väggen och sen jag var gravid med Ellinor. Under graviditeterna är det mycket fysiskt och mindre psykiskt. Men det som händer är att magmunnen blir mjuk när fostret tar plats i magen (tur ingen läkare läser detta) och sen blir väl den inte helt återställd och då krävs det bara att Henrik ska börja jobba för att det ska kicka igång. Jag gillar helt enkelt inte förändringar. Bra eller dåliga. Kan vara därför jag tillhör dem som gråter på din födelsedag. Kan tillägga att jag gjort det sen jag var 13. Ja det är bara en siffra. Men det har det ju alltid varit. Och den siffra blir bara större och större. Och ja vad spelar det för roll att jag gråter. Siffran blir ju inte mindre, jag får inte färre gråa hår. Men ändå. Det är ett litet uppror från mig till livet. Jag vill helt enkelt inte bli äldre. För det är samma sak som att något förändras… En siffra.

Jag ska börja jobba. Om tre månader. Är jag nervös för det också? Antagligen…. Inom mig kan jag inte känna det. Jag får helt sakligt tänka på vad det är som kan få mig att må så här. När jag tänker på jobbet är det bara positiva tankar! Det ska bli kul! Jag får det bästa av två världar för jag ska jobba 50%. Där är ordning på jobbet och mycket att göra. Men så kommer lilla gubben helt obemärkt och bankar lite lätt i huvudet. Klarar jag det? Tänk om jag mår dåligt igen? Ska jag visa mig svag en gång till? Tänk om jag kräks….

Nu ska jag snart hämta omeprazol hos mamma. Hoppas dessa hjälper. Sen ska familjen tagga ner lite. Och jag får byta ut några av mina träningspass mot lite body balance. Jag som kommit igång så bra. Och rullskidorna. Jag hoppas att det blir härlig meditation att vara ute och åka. Stabilt!

Det hinner hända mycket på två månader. Det tråkiga med bloggar om man har för långt uppehåll är att man bara försöker komma ikapp. Jag kan omöjligt återberätta två månader på ett bra sätt. Så jag gör väl inte det helt enkelt. Lägger ut lite bilder bara … Idag är hon dryga 8 månader. Hon har numera smeknamnet vilddjuret eller ormen men just idag är det inte mycket med henne. Och inte med hennes oroliga mamma heller. Kollade precis temp och hon hade 40.1 Då har hon fortfarande Alvedon i kroppen. Nu sover hon i mitt knä. Stackars liten. Vad gör man? Tur att de ändå visar sina rätta jag mellan varven. När väl alvedonen verkar då kör hon på, kryper runt, klättrar, ställer sig vid allt som går att ställa sig vid. Och så snackar hon da da da da. Och sen säger det pang så somna hon. Får väl säga att det är bra att hon är sjuk nu. För snart går det igång med midsommar och semester. Då har jag inte beställt några sjuka barn. De ska orka åka till Benny och Ullas stuga i Blekinge, och till Astrid Lindgrens värld, sedan vidare till Elisabet och därifrån en tur till Kolmården. Sen får vi nog åka hem och vila. Jag känner redan nu att efter Kolmården vill jag HEM! Men det ska bli roligt. Roligt att få vara tillsammans alla fyra.

Man hittar stigar man inte hittat om man inte haft hund. Nu kan jag gå i säkert en timme utan koppel eftersom det inte går någon där. Två veckor kvar med Rambo. Det kommer vara sorgligt för alla. Han trivs och vi trivs med honom. Matilda pratar mer med Rambo än med oss…

Och se vem som gillar att slicka på sin fot mer än Rambo! En 5 månader liten tjej som äntligen är frisk från hemsk hosta!

Borde jag skriva ner något från denna dag…. Nu ska jag klaga. Ja det finns de som har det värre, ja det går över. Allt går över. Och ja det är tur det. Men just nu ska jag bara glädjas åt att barn inte kommer ihåg så mycket från när de var små. Matilda är sjuk för 5e gången på 6-7 veckor. Feber, feber hosta, feber snuva. Magsjukan var tidigare i år.

De senaste tre gångerna hon kommit till dagis efter att ha varit hemma har jag tänkt NU får hon äntligen vara frisk. Men icke! I söndags natt fick hon 40.2 och bara skakade. Då bryr man sig inte så mycket om sig själv utan det enda viktiga är att man får ner feber. Jodå det fick vi. 37.4 när hon vaknade. Så sen var vi hemma. På kvällen satt hon vid matbordet med 39.2 stackarn. Jag har lärt mig ta hand om sjuka barn. Visst är det tråkigt, men man vet lite hur det är nu. Men när jag själv blev dålig i tisdags natt då kände jag att detta inte skulle bli roligt. Henrik gick upp 5 för att åka iväg till Österrike. Mådde inte särskilt bra på onsdagen men det gick. Sen började Ellinor bli dålig och natten till idag var (ej) minnesvärd. Ellinor kissar ner sig, jag går ner för att byta alla kläder och blöja. Då börjar Matilda skrika. Mamma går upp och tar henne Ellinor lyckades till slut somna för att vakna igen och äta en timme senare. 3.30 kommer Matilda in och pratar så Jon väcker Ellinor som knappt kan andas av allt snor. Även Matilda är rejält snorig. Näsdroppar på alla tre. Ellinor somnar. Efter två timmar somnar även Matilda och då vaknar Ellinor. Ungefär så har dagen också varit. Jag har burit Ellinor i stort sett hela dagen och Matilda har gnällt för hon vill ju också bli buren. Matilda ville inte sova och var trött och gnällig när vi kom in och då brast det. Jag bara skrek. Och sen satt vi på golvet och skrek alla tre. Känslan av att jag inte bryr mig finns där. Jag lägger Ellinor skrikandes och går och ställer mig och räknar till tio och tar några djupa andetag. Sen kommer det dåliga samvete och då tar jag upp henne. Varpå Matilda börjar gnälla igen… Och som vanligt med Matilda. Idag har hon ätit bra. En halv välling en halv halv macka och en halv korv… Det får man inte mycket energi av. NU fläckade Jon i vagnen!! Och ska hon somna i tid ikväll måste jag snart väcka henne. Och då blir det gnäll igen. Hon kommer bli riktigt förbannad. Ska muta med glass tror jag!

Så när vänder detta?!?!? Antagligen när Henrik kommer hem. Han har lyckats tajma in Matildas sjukdagar varje gång han varit iväg.

Bara någon månad! Två sjuka barn hemma just nu innebär många vakna stunder av jobbig hosta. Men när de somnar kan inte jag trycka på en knapp så jag sommar utan det tar ett tag. Ofta precis lagom tills det är dags att hosta igen. Det hela resulterar i att jag är trött på dagen men det är inte barnen. Jag längtar efter att gå och lägga mig och få sova. Kanske 4 timmar i sträck. Det hade varit trevligt. Det var många många månader sen sist. Fast just nu har jag inget emot att vakna så ofta om de bara vore friska. Samtidigt får man väl se det som att det är bra att de är sjuka samtidigt. Annars hade de nog överlappat varandra och jag hade klättrat på väggarna och vidare upp i taket.

Tur i oturen att jag har Rambo. Man vill ju hålla sig inne när man är sjuk men han måste ut. Och luft är ju inte farligt. Så lite kommer man ut. Henrik har också bra tajming. Det brukar han ha. Han är borta ikväll så jag är själv med två sjuka tjejer. Ska ladda snart. Stålsätta mig. Håll dig sansad nu Sandra. Skrik inte! Gråt inte! Var stark. Matilda ska inte vinna!

En pensions liv kan se ut såhär… Vakna vid 9 hämta in tidningen. Äta en god frukost till 10. Gå en promenad. Ät lunch på något mysigt café ( ok de flesta pensionärer lagar mat hemma) titta lite på glamour eller hem till gården. Städa undan lite. Börja laga middag som man kunnat planera i ungefär en timme. Sen kan man bara vara tills det är dags att gå och lägga sig. Sen får man sova ostört en hel natt. Vilken dröm!!!

Fast det är ju mysigt också….det måste jag säga. Jag vill ju inte vara utan de små liven. Och lille Ellinor är den snällaste bebis som finns. Det gör mammalivet ganska enkelt, oftast….

Så skulle man kunna sammanfatta hur det kändes idag på melodifestivalen. Jag älskade det när jag var liten. Framförallt eurovision. Jag övade in alla låtar innan tävlingen och spelade in det och tittade om och om igen. Idag tittar jag, men mest för att hålla mig uppdaterad och för att ha något att göra. Blev glad, men faktiskt inte överväldigad när Henrik berättade att han köpt biljetter till oss till en av delfinalerna. Han berättade det i december. Sedan har det vuxit och när han sa att vi satt på rad 1 så blev det lite häftigt. Dem senaste veckan har jag faktiskt längtat. Det är en grym tv show så att vara på plats kunde ju bli så mäktigt. Vi kom fram och började gå mot D som det stod på biljetten. Men varför går vi upp undrade henrik. Jag tänkte att vi kommer väl ner sen. Men nä, vi fortsatte upp och upp och sen kunde vi inte komma högre. Där var våra platser. Bakom ett smutsigt plexiglas. Vi stod länge och undrade vad som hänt. Henrik hade gått in 1minut och snabbt valt bästa lediga plats. Vad gick snett?!?! Det var ju D. D fanns även på parkett. Men där skulle inte vi sitta. Jag ville verkligen dölja min besvikelse men det gick inte. Vi blev båda väldigt ledsna. Här kämpade vi för att få barnvakt och blev till slut tvungna att lämna på två olika ställen. Snopet värre. Men läxan är lärd. Nu går vi in och tittar på kommande evenemang. Henrik håller i skrivandets stund på att boka Disney om ice den 12 jan 2013.

Något som var lika roligt som melodifestivalen var när jag skulle tvätta lite åt Henrik. Skulle vara snäll och tvätta det som låg i hans garderob. Då måste man ju tömma fickorna. Annars skulle följande tvättas…. Se! Han använder sina fickor som papperskorg!!! Suck..

2 veckor har vi haft hund! Vi ska ha honom många veckor till! Är man hundtokig klarar man det mesta. Många tittat lite undrande… 2 små barn och sen väljer du att ta hand om en hund också. För mig är hund bra. Visst, det är inte alltid kul att man alltid måste gå på kvällen och på morgonen om det är dåligt väder. Men när man ser på det i sin helhet är det väldigt skönt att man går ut även i de väder som man, om man inte haft hund, hade valt att stanna inne. Rambo är en schäfer på 6 år. Pigg och glad och vi kommer precis från en lång runda där han fått springa springa och springa. Så nu ligger han däckad på mattan. Två saker som är konstigt med Rambo är att han nosar och nästan funderar innan han äter något. I vår hundfamilj har hundarna ätit skor, glasögon, ankbajs, räkskal utan att blinka. Det andra är hans öra. Det är väl egentligen inte något som är konstigt, det bara är så. Men det gör lite ont i mig. Om han har ont. Fast just nu ser det faktiskt riktigt bra ut! Han är inte överförtjust i Smilla. Tittar på henne och undrar lite om han ska jaga henne eller om hon inte bara kan slappna av lite. Smilla längtar nog tills hon får huset för sig själv igen. Hon morrar på Rambo. Han tar det inte så allvarligt men väljer att titta bort när hon gör det.

Något som jag lärt mig när jag nu fått barn är att hunden inte längre kommer i första hans (sorry Karin) utan barnen först. Däremot så ser jag att han finner sig i det. Han har ju alltid sällskap och det händer alltid något när han ligger på golvet och vilar. Ibland får han bara kissa i trädgården på morgonen, men det kompenseras med en till två timmars promenad senare. Så han är nöjd. Men schäfer som ras. Vill jag ha det? Nja… Rambo har ett fantastiskt temperament, han är lekfull men ändå lugn och har en jätte respekt för barn. Och nu har han också börjat äta upp sin mat!! Det gillar jag. Men han fäller!!! Det har våra labradorer också gjort. Men det gjorde inte shira!! Det är värt mycket. Framförallt när man nu har barn. Det blir ju så smutsigt med hund. Något jag inte reflekterade så mycket över när jag hade shira. Men det är väl att man märker skillnaden. Stackars Rambo. Hackar på honom för att han fäller. Det kan han ju faktiskt inte hjälpa.

Vi har haft sjukstuga en vecka. Men vi har varit ute mycket ändå. Först en stund på förmiddagen när Matilda varit uppe och sen igen efter lunch när hon ska sova. Rambo har gillat att de varit sjuka. Nu är jag lite sjuk och då hade det varit skönt att inte ha hund. Men helt ärligt hade det varit skönt att inte ha barn då heller. Men nu är det som det är så det blev en ordentlig promenad med alla idag också!

Nu tänkte jag vila lite. Kan sätta vad som helst på att när jag stänger mobilen så vaknar Ellinor. Det slår aldrig fel!