Om 10 dagar blir Matilda 2 år. Två år! Det är en stor tjej. Hon har fått en ny säng som också är stor. Och denna säng gav oss en del problem. Det blev ju lite annorlunda när man nu kunde ta sig ur sängen om man ville. Och det ville i alla fall Matilda. Första kvällen försökte vi lägga henne och gå ut från rummet. Kan väl säga att det gick sådär. Hon sprang upp med kaninen i handen och försökte ta sig in i vårt sovrum. Henrik har lärt sig av supernanny (eller vad det heter) att det är gonatt och när barnen kommer upp går man tyst och bestämt och lägger dem igen, utan att prata för nu är det natt. Det var bara det att när vi gick så grät Matilda hysteriskt och det gör ju så ont. Så två dagar satt vi hos henne tills hon somnade. Fast när hon blev riktigt trött så blev hon ju ledsen ändå. Och vi tänkte båda två att så här kan vi inte hålla på. Så då ”googla” vi, och kom fram till att 5 minuters metoden skulle kunna funka. Eftersom Henrik är något mer bestämd än jag fick han börja. Jag satt på nedanvåningen och hörde för de snabba springstegen och sedan de tyngre mer bestämda. Ibland var det något som kastades på golvet. Sedan kom skriken när tröttheten tog över. Men hon lärde sig snabbt att det är i sängen man ska vara.

2-3 dagar var lite jobbiga. Nu är Matilda så duktig. En kväll låg hon och lyssnade på musik och pratade i en timme innan hon somnade. Då gjorde det lite ont i hjärtat. Man blir så stolt att hon är så duktig vår lilla tjej. Nu två dagar i rad har hon smugit sig upp och hämtat pussel och suttit (och legat) med pusslet i sängen.

Så idag är vi jätteglad att vi bytte säng. Det får Matilda att känna sig duktig innan bebisen kommer.

Vi hade kalas med mammagruppen i söndags. Det blev jättemysigt! Men oj vilken skillnad det är nu på festerna. Det var barn överallt, kladd, drickor som välte. halvätna korvar i soffan, och presentpapper överallt. När alla hade gått slot tystnaden emot en. Det var faktiskt ganska skönt. Även om jag längtar till nästa år och 3 års kalaset.

Att blåsa såpbubblor är jätteskoj! Springer rakt igenom och lite konstigt är det att de bara försvinner

För en månad sedan fick vi en ny katt som jag tidigare berättat om. Jag som inte är kattmänniska är nu inne på min andra katt. Men jag kan verkligen rekommendera katt! Framförallt till småbarnsfamiljer. Har man mycket att göra med jobb och barn så finns det kanske inte tid för hund. Nu tänker man väl att man inte behöver ha något djur. Men jag tycker verkligen att barn ska växa upp med djur. Min bror har en Dobberman. Matilda tycker inte alls att denna varelse är konstig. Tvärtom tycker hon det är otroligt roligt med Roxxy. Och alla andra hundar hon ser dessutom.

Men nu fick det bli en katt. Hunden får vänta tills om några år när jag har tid för den. Jag säger jag eftersom det kommer bli mitt jobb att träna den och ge den den motion den behöver.

Hur som helst så har hon fått vara ute i en vecka, och hon fullkomligt älskar det! Man märker att det är en lycklig katt. Hon har det verkligen bra. Det märks!

Det var upp och ner i träden och full fart på henne. Sen var hon borta i 4 timmar och vi började hoppas att någon skulle hitta henne och se vårt telefonnummer….Men ingen ringde. Plötsligt kom något faranade och upp i plommonträdet…:Det var Smilla som hittat hem…. Det var en sköööön känsla! Då visste vi att hon i alla fall hittade tillbaks.

Både på Rhodos och hemma är det skönt att äntligen slippa overallerna. Att bara ta på skor och gå ut utan att frysa ihjäl.

Alla blir gladare…Och alla är som vanligt lika förvånade varje år. Varför är det alltid så. Det brukar ju vara lätt att glömma bilder om man tänker på dem för mycket. Kan det vara så med våren och sommaren? När vintern kommer så tänker man så mycket på sommaren att minnena bleknar.

Vi har fått en ny familjemedlem. Hon ser ut så här:

Hon var så smal när hon kom till oss. Hon hade varit med om en flytt från ett hus i GÖteborg till en lägenhet på lilla torg. Många hade nog gärna bott på lilla torg i centrala Malmö, men inte en lite katt. Hon vill ut! Första veckan mådde hon inte bra. Hon kräktes varje dag. Men nu har hon verkligen anpassat sig. Hon är som en hund som kommer och hälsar när man kommer hem och ska följa med en vart man än går. På lördag ska vi släppa ut henne efter 3 veckor inne. Vi se att hon längtar! Ska bli spännande! Ska också bli spännnade att se vad hon släpar med hem för något…eller kanske inte

Nu är vi hemma från Rhodos, och jag kan konstatera att något vi gjort bra i vår uppfostran med Matilda är rutiner. Hur tråkigt det än kan låta så mår barn, eller i detta fall Matilda väldigt bra av rutiner. Inte för att hon gick och la sig sin vanliga tid. Nä, hon var uppe till klockan 22 varje kväll. Fullt ös hela tiden.

Men en kväll när vi lagt henne mellan oss i sängen, klockan var väl runt 22 även då, så sträckte jag mig över till Henrik och sa Natti natti, pussade honom och gjorde sen samma sak med matilda, vinkade lite till henne och sa Gonatt min skatt. Då plötsligt reste hon sig upp och kröp bort till sin egen säng (som stod bredvid vår) och la sig där och somnade gott. Så brukar vi alltid säga när vi är hemma. Alltid samma gång med välling kanin, vinka gonatt och sedan sova.

Vi hade en fantastiskt vecka. Matilda var glad hela tiden och bara sprang mellan poolen, klätterställningen och gungan. Det var ett lyckligt barn och det var helt fantiastiskt att se. Bamse, Skalman, Lille skutt eller vargen kom varje morgon vid frukost och hälsade på och först var Matilda lite skeptiskt, men senare under veckan så sträckte hon sig fram och kramades med dem. Skalman var bäst, sen kommer bamse. Vargen var nog lite läskig.

Helt klart populärast bland Bamsegänge (eller Bajs som Matilda kallar honom) Skalman! Han kallar hon Kaaaaal.

Vi åkte med mormor och bonusmorfar Bertil. Vi kommer aldrig vilja åka själva på semester! Det var helt perfekt. 4 vuxna på ett barn. När det blir ett barn till får vi ju givetvis ta med oss två vuxna till. Bertil har en fakntastisk egenskap. Han är väldigt rastlös och har svårt att bara ligga på en solstol och ta det lugnt. Detta passade oss väldigt bra. För Matilda har ungefär samma egenskap…Väldigt svårt att vara still. Så de två höll ihop. Mormor var lite latare… Men jag tror att Matilda gillar henne ändå. Och jag älskar mamma. Kanske blir lite mer fart på henne när nummer två kommer? Eller så håller hon sig borta….

Vill egentligen inte lägga ut denna bilden, men å andra sidan kommer väl denna vara en av de bättre. För man blir inte snyggare, lättare, smidigare, smalare….så här är den. Här var jag gravid i v17-18.

Men orkar inte riktigt. Jag borde prioritera att sticka iväg, men det räcker att man inte är där på några gånger så tappar man det. Det är ju inte heller så att man blir bättre och bättre när man tränar. Att man kan lägga på mer vikter för varje gång på body pump, eller kan ta ut stegen lite extra på body balance. Nä istället blir det tyngre och tyngre. Jag plockar av vikter och blir så anfådd att jag känner att det här är inte bra. Så vi får väl se hur det går. Hoppas på att få med mig lina några gånger till.

På söndag åker vi till Rhodos. Matildas första utlandsresa!! Det är stort!!! Hur ska det gå? Vad kommer vi glömma ta med oss. Jag tror ju att Matilda ska bli sjuk. Blir hon det tro?

Ska försöka få till lite bilder också!

Nu är jag i ett mellanläge….Lever han? Känner inget, gravidsymptomen börjar försvinna, magen växer väl inte så det knakar direkt. Det borde jag väl egentligen vara glad för med tanke på hur det gick sist. Svällde upp som en boll och mina fötter orkade inte släpa runt på min tunga kropp. På den tiden köpte vi hundmat i 15 kg säckar. Jag orkade knappt lyfta en sådan säck, men samtidigt så hade jag så mycket extravikt att det var som att jag släpade nätt och jämnt på två stycken!!

Jag får för mig saker och ting. Just nu tror jag att mitt barn kommer vara skadat. Sist, men Matilda trodde jag inte att jag skulle få något barn, så att det skulle vara friskt det tänkte jag inte så mycket på eftersom min tanke ändå var att det inte skulle leva. Nu denna gången vet jag att jag kan föda fram ett levande barn, men då tror jag istället att mitt barn ska bli allvarligt handikappat eftersom jag inte kan ha sådan tur att få två friska barn. Och han rörde sig ju väldigt lite på ultraljudet. Visst betyder det att han är handikappad!? Varför är det det okända som skrämmer en så? Varför tänker jag så mycket på vad som kan gå fel? Antagligen för att jag är rädd för hur det ska kännas.

tack för att du finns Matilda! Du får mig att glömma att jag är gravid. Du får också mig att tro på att det skulle kunna gå att få ett friskt barn till…om jag har tur.

Matilda älskar att vara med mamma och pappa på gympan. Några bevis på det!

väl bra… fast han rörde sig inte så mycket. Jag vet inte varför jag säger han. Jag vet ju inte än. Jag vill helst ha en tjej till. Hade tyckt det var roligt. Och väldigt bekant. Det skrämmer mig lite att få en kille. Hur uppfostrar man dem?

Hur som helst så var det en lat liten prick jag har i magen. Han ville bara ligga så barnmorskan inte kunde komma åt att mäta nackspalten. Till slut, efter att ha fått dricka, hoppa, och skakat mig så fick hon mått som hon var nöjd med. Innan fredag ska vi få resultatet. Om det är mindre än 1 på 300 ringer de. Är det bättre så mailar/skickar de infon. Och Sandra med mellannamn oro väntar nervöst på telefonsamtalet.

Varför ska man vara så orolig när man är gravid första gången och så mycket lugnare andra gången. Det borde faktiskt vara tvärtom. Jag tillhör dem som skulle kunna oroa i hjäl sig, men denna gången har jag lyckats slappna av. Fortsätter träna, äta, sova, som vanligt…. Fast jag har tagit mitt förnuft tillfånga och slutat med innebandy, men annars försöker jag köra på som innan.

Idag är det dags för ultraljud och KUB. Får be om att återkomma hur det går… Men jag känner mig inte så nervös….Men eftesom jag inte känner mig nervös, så kan jag ju inte ha sådan tur att allt då bara är bra. Nä, då måste något vara fel. Så nu har jag ändå lyckats oroa mig lite ändå.

Nu var del längesen jag skrev något här. Fick ner mina tankar när jag hade varit nere och skrapat på botten, men ändå fått en skymt av ljuset. Så här i efterhand är det läskigt hur dåligt man kan må och ändå inte riktigt kunna greppa orsaken.

Det vände när det började snöa. Jag tror jag behövde ljus. Hur konstigt är inte det. Jag har alltid längtat efter den mörka tiden. Har alltid tyckt det var så mysigt att vara inne och somna när det är mörkt och vaknar när det börjar ljusna. Men inte nu längre! Nu kunde jag blända mig själv med en lampa för att sluka ljus.

Nu har det snöat i mer än en månad och jag har mått bra lika länge. Jag har varit ledig hela julen och haft det jääääätteskönt. Har fortfarande hjärtklappning och jagar upp mig inför småsaker. Tidigare kunde jag längta efter fester och ville inte att de skulle ta slut. Likadant julafton. Jag längtade ihjäl mig efter dagen och var så ledsen den 25 när det inte var julafton längre. Nu kan jag innan julafton längta tills det är över. Jag tror det är oron i mig. Oron för att jag inte hinner få det fint i tid. Oron att Matilda ska bli sjuk, och oron för att jag själv ska bli sjuk och inte orka. Förnuftet igen som talar med mig hela tiden säger ju att det inte spelar någon roll. Jag kan ju inte innan jag blir sjuk påverka någonting!

Hur som helst så har vi haft en mysig jul. Vi var hemma i vårt hur både till jul och nyår. Matilda har varit en liten ängel! Nu är det i och för sig väldigt roligt att klättra upp på bordet och hoppa på det, men är det inte värre än så, så är det ju ganska bra.

Ska lägga ut lite juliga bilder snart! Känner att det kan passa in.

Är det bara jag som inte riktigt orkar med livet. Jag borde bara älska det, och det gör jag ibland. Men ibland känns allt jobbigt. Jag hatar alla måsten. Vi har en utekatt som kommer in och sover lite några timmar då och då. Jag skulle vilja hoppa in i henne hjärna. Hon bara accepterar allt. Sover på filten och verkar njuda fullständigt. Sen slänger jag ut henne och då går hon omkring ute. Fast undrar hur hon har det. Jag sover i min säng, vilket faktiskt är ganska skönt medans Lizzy (kan ju kalla katten vid dess namn) jagar möss och fåglar. Fast det gör hon väl för att hon tycker det är kul… Jag blir bara så trött på alla mina tankar. De är så många. Så många att jag blir svimfärdig. Förkyld har jag varit i över 1 månad, och det gör ju inte saken bättre. Känns som att det alltid kommer vara så här. Känner mig också så ensam i mina tankar. Varför? Skulle jag kunna gå och lägga mig och vakna om sisådär 2 veckor. Då borde jag ju känna mig utvilad. Trots att jag har en helt underbar familj! Henrik, mamma, pappa, bror och inte minst världens snällaste lilla dotter. Och denna dotter! Shira (min förra bebis tillika hund) fick mig att känna mig behövd och jag var så rädd att något skulle hända henne. Men detta känns ju tusen gånger värre! Jag är så rädd att något ska hända Matilda att jag ibland inte vill ha henne. Snacka om moment 22.

Jag har mycket att lära mig! Jag måste bara få må bra så jag kan uppskatta allt som är så fantastiskt! Alla runtom mig säger att det tar tid. Men jag har ju så bråttom. Jag hinner inte! Vill inte att det ska ta tid. Finns det någon quick fix?

Lite bilder på min rädsla…